medan du sover skriver jag.

Och om vi tänker förbi ljust kvinnoskratt
i slutet av den här gatstumpen.
Då skulle allt kunna vara vanligt,
vara mellanmjölksvardag.
Och om vi tänker oss novembersent.
Fem-tiden har tickat fram på vägguret.
Hon stryker tungan längs med övre tandraden.
Söt beläggning. Gelatin.
Inte äta godis innan maten.
Det luktar brynt boskap från spisplattorna.
Farlig korv.
Hon har inte fått något chanskort idag heller.
Om vi ändå ska trassla in våra underliv,
låt oss då göra det regelbundet 2-3 gånger i veckan,
så att vi kan figurera i svensk statistik.
Du ska nog se att det går över.
Det starkaste minnet från kvällen är när du
tar av dig strumporna, så att vi kan vara
gemensamt barfota under oktobertäcket.
Du ska nog se att det inte går över.

Viktoria. Hösten kommer snabbt i år.
Den är redan här och naggar i dina
vardagskanter.
Du har en hand i din nu,
och jag hoppas att den handen inte sviker.

Viktoria. Jag vet att din livsglädje
skiftar från kärleksrött till gråmelerat,
när blåster bryter sig fram mellan husteglet.
Från september fram till maj,
lever du i en lång paus.
Ett vakuum ligger nära till hands.

Viktoria. Dina dagar byter långsamt valör.
Till slut är hösttimmarna inte värda någonting.
Din önskan skvallrar om ljumt sommarvatten
och soltorra stadsgator.
Är du verkligen förberedd på Höst 2007.

Viktoria. Det dröjer fortfarande några veckor
innan pastellfärgerna i trädgårdsrabatterna vissnar.
Du hinner fortfarande vänja dig vid tanken.
Och jag tror att du kommer klara alla
oktober- och novemberdagar.
Annars hjälper jag dig.

Och hon tänker att hon inte ska
väja undan för A-brunnarna ikväll.
Dammtorra trottoarer planterar
något bättre i hennes fötter.
Och hon tänker på hur viktigt det är
att tatuera in de här dagarna innan de tar slut.
De här dagarna då pusslet består av
hoptrasslade kalenderlördagar.

Hon minns att hon grät första dagen här.
Några timmar innan alla skulle säga hej och välkommen.
Hon saknade honom som nyss hade försvunnit
trettio mil norrut och som sagt
att allt skulle bli bra.

Och hon tänker på att granarna kom nämre varje dag.
Hon gick till postlådan och lade på
fler önskningar än man fick.
Och till slut blev flyktbenägenheten
bortskrattade minuter där kaffet rann på ackord.
Det blev bekvämt att gå vilse bland stammarna.
För någon annans ihåliga jeans gick strax framför.

Den första tiden här var hon ovän med sina lakan.
Utrymmet mellan sänggavlarna hotade att kväva henne.
Men det satt förändring i husväggarna.
Sedan ni blev strandsatta i något pågående rödfärgat,
fäster ni urklippta bildkollage på masonit.
Era hjärtklappningar ger henne alltid mer minnen
än vad hennes förvaringsboxar kan ta emot.
För henne kommer ni alltid att vara
något mer än gamla tågbiljetter.

Jag hörde att du hade flyttat.
Att din hemadress nu står tom.
Att du lever ett enskilt liv.
Gör vad som faller dig in.
Varför ville du trampa upp nya gator?
Var det för mycket slentrian i ditt liv,
eller kunde du aldrig promenera bort dagens oro?

Jag hade aldrig vågat.
Orden har ingen geografi.
Jag kan inte slå upp och hitta dem i någon Atlas.
Om jag inte hittar bokstäver här,
lär jag inte göra det någon annanstans heller.
Fast så tror jag inte att du tänker.
Jag tror att du kände att Friheten
försökte glida ifrån dig, och att du var tvungen att agera.
Den var nära att bli stulen men du hann ikapp den.

Natten går tunga fjät
och det ena med det andra.
Tre landskap bort
från ett läppformat hej.
Logga in mig så att jag finns, tack.
Vi berättar oväsentligheter,
om svart gift
och fortfortfort på motorvägen.
Jag har inte känt nattgatorna
under fötterna ikväll, säger jag till dig.
Vi kan känna på dem i Bullerbyn, säger du.
Det kan vi göra, säger jag.
Vi sätter punkt med varsin smiley.

Hon är ett mellanbarn.
En syster nr 2 som tog tillfället att fly,
innan regnet kristalliserades här bland graniten.
Jag är bara en handfull luft inför henne.
Det märks i avsaknaden av
gemensamma telefonminnen.
Hennes bläck och blyerts kan inte
stava adressen än, och mina ögon
är immiga av Desperation när jag
tänker på hennes flyktbenägenhet.

Från början; Tripp Trapp Trull.
Tre i fallande ålder.
Men vi som blev kvar duger inte längre.
Med min tystlåtenhet och trasiga tygskor.
(Det passar sig inte)
Med Storasysters punkdrömmar och naiva livssyn.
(Det passar sig inte)

Jag trodde att du längtade hem.
Nu vet jag att vi inte betyder något för dig längre.

Det ekar i rummet.
Jag känner igen sifferkombinationen på displayen.
På den vanliga telefonen.
Hon som kan mitt hemnummer utantill.
Hon som alltid ringer minst 15 signaler
innan det tystnar.
Jag har räknat.

Hon som vill älta sura uppstötningar,
ringer för första gången på ett år.
Jag låter tonen dö ut.
Jag vet ändå vad hon kommer säga.
Minns du när vi sprang ombord på tåget
några timmar för tidigt, och flydde från Staden
som ingen ville kännas vid.

Ja, jag minns.
Jag kräktes upp de där minnena på avslutningsdagen,
bakom redskapsskjulet i trädgården.
Jag begravde Personerna, Ytterporten
och De Sneda Leendena.
Jag begravde minnet av tre års
skyndade uppför Kungsgatan varje morgon.

Jag vill inte att du ringer hem till mig mer.

Smögenbron står som en dov silhuett i bakgrunden.
Den kompakta gråskalan av regn och moln
förminskar sikten, men förskingrar tankarna.
Jag vet att du går omkring i ditt vardagsrum,
i din vita t-shirt.
Kanske flimrar samma minnen förbi på din näthinna,
som på min.
Regnet bidrar till de höga oddsen.

Min mun smakar ogråtna tårar.
Jag är rädd att du ska se trasig ut.
Kom inte hit förrän du är perfekt igen.
Perfekt som när du tog min hand varenda kväll,
så fort vi kommit ut ur gatljuset.
Perfekt som när vi simmade ikapp under vattnet,
utan att röra vid varandra.

Dagen klär på sig skymningens ljusgråa kappa.
Regnet sköljer bort de senaste somrarnas smuts från fönsterrutor.
Hög luftfuktighet.

Utanför glasrutan går åskan.
När jag försöker gå på dammigt sommargrus,
får jag istället blöt höst på fötterna.
Det blänker både på kinden och asfalten.

Jag vill inte säga olycklig för det vore
att vila på lögner.
Men du kommer aldrig att bli min poesi.
Det kommer aldrig att skrivas lika många ord
om dig som om honom.
Om honom som ägde de där jeansen.
Om honom som bodde på den Elektriska gatan.
Det gick en stöt genom mig varenda gång
den oskuldsfulla tillvaron brast.

Det spelar ingen roll att du och jag doppade
tårna i bohuslänskt vatten i somras.
Eller att vi körde långt över hastighetsgränsen
mitt i natten på en av Stockholms mest
trafikerade leder.
Det kommer ändå aldrig skrivas lika många
ord om dig.

Fast ibland ger du mig gåshud.
Och ibland vilar jag gärna kind mot kind
med dig och filosoferar tankar.
För emellanåt är du en stjärna, och då vill
jag gärna ta på dig.
För själv lyser jag inte särskilt starkt just nu.
Men när jag sätter mig ner och gör dopp i minnet,
kommer jag ändå alltid fram till samma sak.
Du är för osorterad som person.
Jag behöver inte dig.

Du kanske inte behöver bli min poesi.
Det kanske räcker med att köra för fort
i huvudstaden.
Vi kanske ska hålla oss på den nivån,
så att vi får den passion vi förtjänar.

Det vore nog bra för mig om jag slutade
slita ut skor på Elektriska gatan,
och började slicka såren tillsammans med
annan asfalt.

Jag saknar dina beskrivningar,
din öppenhet och din lekfullhet som
sprang bland orden i dina texter.
Skillnaderna och likheterna mellan
darrande eller glasklara känslor,
satte du snyggt på pränt.
Jag log åt dina meningar.
Det fanns en gnista.
Du levde.

Nu står det bara älska slash oro
över dina papper.
Det är därför jag avslutat uppmärksamheten.
Vackra du, du kan inte haka dig fast som en
ryggsäck på en annan människa.
Du måste stå på egna ben.
Du måste leva.
Du är en individ, en egen skapelse.

Du jagar den förbannade ömheten,
trots att den finns tätt intill.
Förstår du inte att Lyckan kvävs om
du inte börjar andas själv.
Han kan inte ta upp luft åt er båda.

Vi skulle ju vara en del av varandras privatliv.
Det hade vi ju bestämt.
Jag kan sifferkombinationen utantill,
men slår ändå inte numret.
Jag känner dig in i minsta detalj.
Trots att du är en främling.
Den formeln går inte ihop, hur man än bär sig åt.
Du är inte något bra räkneexempel.
Du är inte något alls.

Jag och du, vi är imperfekt.
Känslor är färskvara.
Man kan inte frysa in och ta fram dem
några timmar innan användning.
Varför kan vi inte blanda då med nu?

Jag städade aldrig bort dagdrömmarna om dig.
Jag bara sa det för att verka lite stark och kontrollerad.

- Jenny, vid varje löv som faller brister
också en förhoppning.

Hon sa det enkelt, på ett sådant sätt
att det inte gick att ifrågasätta.
Jag vet att hon känner så, när sommarnattens
juni övergår till något obehagligare och kyligare.
Jag vet att det för hennes del, inte bara är himlen
som färgas depressionsgrå, utan även blicken.

Hösten som anlänt börjar ge henne örfilar.
Hårdare och hårdare ju mer blåsten faller på.
Det hjälper inte med en kopp svart och en
bortskrattad kafferast.

Hennes hjärta omges av plus- och minuspoler.
Tickar snabbare vid värmen från den förbjudna.
Sjunker tillbaka när hon kommer till insikt.
För trots att hon gjort sitt namn till en del av
hans vokabulär, så är det hindren som puttar
undan möjligheterna.

Men min vän, du måste hålla sällskap med
värken kring hjärtat.
Du läser och skriver och ler mot oss,
men det är för mörkt ute
för att det ska synas i dina ögon.
Ett halvår av kalla höstgator är på väg att hinna
ikapp dina skor, och du vet att du inte kan springa ifrån.

All instängd gråt, pressen utifrån och dina ansiktsuttryck
bjuder speglingar av ett inre som jag inte kan komma
åt att trösta.
Hur gärna jag än vill.

Vi ligger båda glömda i varandras liv.
Så skrev jag om dig för drygt tre år sedan.
Jag trodde att det var så.
Tankarna staplades på det viset innanför
pannbenet, och jag slängde ut dig ur minnet.

Jag drack några koppar och fick åter
kallt kaffe på tungan.
Och tiden har gått förbi oss.
Midsommar passerade och jag vaknade med
sömnen fortfarande i ögonen.
Med din arm runt mig, och ett täcke på sned.

Det kanske går åt en del pengar.
Med ett plastkort är det enkelt.
Jag betalar och köper mig minnen och upplevelser,
som jag sedan kan stoppa ner i jeansfickan.
De kan vara bra att plocka fram när Hösten
börjar ge mig käftsmällar.

Så jag tog tåget upp till Huvudstaden,
och såg Bohuslän försvinna bakom mig i 200 km i timmen.
Men Stockholm är inte mitt, och kommer heller aldrig att bli.
Precis som du.
Men det är det minsta problemet.

Det blåste kallt om Skeppsholmen.
Dina bara armar hade gåshud. Mina också.
Men det var först några timmar senare när du
drog av dig de där vackra jeansen,
som min hud reagerade.

Du visade mig Söders bakgator och Östermalms fina kvarter.
Du berättade om det och det.
Om de husen, om de parkerna, om de människorna.
Jag minns inte vad du sa. Jag lyssnade inte.
Jag höjde volymen så att jag inte hörde dina ord.
Så att jag kunde betrakta dig i smyg och stillhet.
Du märkte nog inget.
Förrän korsningens ljus visade klarrött och min mun
var intill din.
Du smakade förvånad.

Staden var mörk och visade natt.
Människorna hade förvandlats till ansiktslösa
silhuetter innan vi var innanför din dörr.
Några minuters väluppfostran och artighet,
när du hällde upp varsin kopp svart.

Det var inga problem att skala av sig ett par
stuprörsjeans. Mina fingertoppar som drog längs
med din sköra vackra hud.
Ett naket bröst mot din varma handflata.
En västkustkropp mot en östkustkropp.
Svett.

Stockholm är som bäst inuti.

Hon sover tre trappor
ovanför grådimmiga gator.
Där stan slutar och februari börjar.
Och i sömnen ligger hon böjd
över sina tankar.
Ihjälberättade drömfragment.
På andra sidan natten väntar imorgon.
Då ska hon slänga fram ett helvete på köksbordet.
Laminaten ska ta emot gråten och svordomarna bra.

Hennes midnatt är till salu.
Hon har hört via omvägar
att du har lagt ett bud.
Men hon är inte beredd.
Du är inte socialt rumsren.
Du går runt och skvätter allvar
i tid och otid.
Hon behöver veta att era tungors skinn
är utan skuld när de stöts och blöts.
Först då kan hon sälja sina kvällstimmar.

Hemlig tvåsamhet har klamrat sig fast på handryggar.
Hon är inte skapad för offentlighetsprincipen.
Du vilar i friläge.
Din egen andhämtning hör dig.
Innanför hennes väggar ligger väntetimmar
staplade på varann.
Där krossas frankerade bokstävlar
en gång i kvarten.

Kuvert som längtar efter att bli sedda,
längtar förgäves.
Hennes bläck och blyerts kan inte stava adressen.
Det är kliniskt vitt utomhus.
Laminatskivan är indränkt i salt nu.
Wettex, tänker hon. Wettex är bra för hjärtat.
Och sedan tänker hon att du bara är ett tidsfördriv.
Du är bara en kvarglömd blick.

Viktoria, jag kommer hem nu.
Jag är inte behövd här. Jag vill inte vara här.
Jag vill hem till dig som känner till mer
än mina pins och sönderslitna jeans.
Som vet vad som vilar under min hud.
Som känner till allt det som inte ens
kommer upp till ytan här.
Jag gråter efter dig inatt.
Och på varenda skrivlektion målar jag papperet
fullt av dina blommor.
Viktoria, jag kommer hem nu.

Gnolande förklädesrutig morgontimma.
Efter svettig ost, på med galon och ett billigt stövelmärke.
Sandlådsbarn leka bäst.
Gungorna är ensamma idag.

Stekos från svart panna.
Medan snoriga ungar brottas på asfalt,
bryner jag någons boskap på spisen.
Patriarkatet kommer på middag.

1.
Det rinner vatten hårt ner i gatubrunnarna.
Regnblank glittrande asfalt.
Hon och han står en bit utanför lyktgula sken.
Vill inte bli sedda. Tätt, tätt, förbjudet.
Hon har aldrig gjort såhär förr.
Ångor stiger upp från de smala grändgatorna.
De två sanningarna om Livets frestelser har fått tag i en taxi.
Hon och han sitter nästan ihop.
Lår mot lår. Siamesiska, men bara för en natt.
Nyss träffats. Stjärnstoft i magen.
Hemma hos honom väntar något kvinnligt.
Hemma hos henne väntar något manligt.
Det borde kännas fel.
Men ikväll är skulden och skammen bortblåst.

2.
Han är inte längre röd för henne.
Endast vardagsgrå. När blev han det?
De har varit på teater.
Precis som det fina folket, trots att hans rock
är köpt i någon plagierad kvantitetsaffär.
De har varit på teater för att de måste.
För att de måste umgås tillsammans, säger äktenskapsrådgivaren.
Men ibland är det svårt att förstå gemensamhet,
trots att man lever mitt upp i den.
Taxin kör in och ut under gatlyktor.
De ska åka hem till ett vakuum.
En gemensam tystnad.
Hon iakttar.
Han är lika luggsliten och nergången som
taxisätets tyg. Hon också.

3.
Storebror och lillasyster kommer ner på trottoaren.
Solen finns till idag.
Snön ligger stadig, rinner inte ner i gatubrunnarna.
Olika tåg har fört dem till en gemensam nämnare.
Föräldrastad och barndomsgator.
Om några dagar är det jul.
Storebror får sitta fram i taxin.
Han är äldst. 27 år.
Hon är bara 24. 24 jävla år. Hon får ångest.
Storebror vänder på huvudet,
frågar om hon tror att fotografen är bra.
Ett kort på dem får bli deras julklapp till föräldrarna.
Hon svarar att hon inte vet.
Hon säger att hon ialla fall vill sitta ned.
Om man står ställer alltid fotografen in
en stor piedestal bredvid.
En sån där ful, i naturtrogen plast.

Idag går solen fram och tillbaka över golvplankorna.
Du sitter still i min ryggrad nu.
Väntar på att kotorna ska kilas in i gammal slentrian.
Vi är tillbaka hos de kortslutna nätterna.
Du säger att du inte hittat sömn på ett tag.
Du säger att det är för att jag vrider och vänder mig i omloppet.

Du har sagt åt mig att orden kanske har en geografi, trots allt.
Så jag försöker leta bland dina skräddarsydda kartor.
Försöker promenera härifrån när jag vet att du tittar.
Men jag hinner aldrig längre än till gatukorsningen.

På trottoarerna går hand-i-hand-kärlekar.
Udda veckor självväljer jag att trassla in fingertopparna i en storstad.
En tygpåse med t-tröjor, blandband och några enkronor räcker.
Det blir bekvämt att ta ett tåg därifrån
så fort underlakanen blir solkiga.

I flera månader har jag varit ett flygblad.
Legat buntad i papplådor i grådaskig Sverigefrost.
Man får sårskorpor av wellpapp.
Jag noterar att de läker.
Men att det går lite långsamt.

Du säger att du alldeles strax,
så fort klockan slår fem och radionyheterna är slut,
ska lägga dig ner på köksbordet
och förbanna allt en sista gång.
Sedan ska du leta fram en krage att ta dig i.
För människor du mött på trottoaren
säger att du kan om du bara vill.
Du kan mer än du tror säger de som vet.
De som ögnat igenom dig på en kvart.

Du vet att det krävs en tågnatt snart igen
för att du ska orka.
För att du ska klara av att ta dig i den där kragen
som alla diskuterar bakom din rygg.
Tågljud och hjärtljud är samma sak för dig.
Välbekanta skyltar ska skvallra om nordliga breddgrader.
Något stryker lycka över dina kinder.
Och du medger att du är flyktbenägen.

ett.
nu har hon suttit och tänkt på den där sången igen.
hon har översatt textraden tyst inne i huvudet.
skulle det hjälpa om jag sa; var inte orolig, det är snart fredag.
nej. det skulle inte hjälpa.

två.
de kan skapa sanningar med hjälp av ett piano.
de kan skapa en sång om en måndag och en fredag
med hjälp av ett piano.
de sätter namn på dagarna men inte på kvällarna.
hon tänker på att hon tycker att det är orättvist.

tre.
kvällarna glider förbi. glider undan.
hon försöker hålla sig vaken.
låtsas att hon är med i en intervju,
där hon måste svara på svåra frågor om sig själv.
hon ser hur nattmolnen vankar av och an
i väntan på blåfärg.

fyra.
hon tvättar. hon har slängt i en maskin tvätt.
hon tycker om uttrycket slängt i en maskin.
det får det att låta som om man gjort det i förbifarten.
som om hon lika gärna druckit ett glas mjölk.

fem.
hon blir skrämd när brevinkastet öppnas och stängs.
någon har stått där ute och andats.
någon har bara gjort sitt jobb.
hon breder ut tidningen på laminatskivan.
krig. död. krig. vi har förlovat oss. död.

Och på radion sägs det att blodet rann nerför låren
För någon hade gjort inbrott i hennes kropp.
Tagit sig in genom öppningen med våld.
Aldrig frågat om lov.
Dragit ner trosorna till anklarna och brutit upp låset.

Kräks. Kaskad av middagsmat mot toalettporslinet.
Och på radion sägs det att någon tagit för givet
att det är okej att äga en annan människa.
Att hon är född till objekt.
Att hon är född till underordnat kön.

Våldtäkt. Betäckt med våld. Täckt med skam.
Det går inte att skrubba rent.
Låset är uppbrutet, sönderknullat och själen rånad.
Och på radion sägs det att åtalet lades ner för bevismaterialet inte höll måttet.

Inatt vaknade hon gång på gång.
Fortfarande med månen ilande blek och sjuklig genom trasiga skyar.
Hon kastade bort skalen av värmeljusen.
De som brann ut i takt med att du nynnande med i sångerna
och strök henne över kinderna.
Dina smala kantiga händer.
Varje gång de landade ville hon alltid att de skulle
stanna lite längre än vad som var tillåtet.
Fast bakom hemligheter är allt tillåtet.

Imorse vädrades sexualiteten ur rummet.
Antagligen förgäves.
Från en av popskivorna hördes en hes pojkröst förkunna att
you're in my blood now, wherever I go.
Nog är det så alltid.
Hon körde ju många mil genom Hösten för att komma nära
all kokhet hud igen.
Tunga ögonlock höll öppet hus genom tre landskap.
De få gator som hon äntligen namngett,
är i upplösningstillstånd och stan här sjunker
djupare in i novemberskymningen.
Och de fortsätter att bevara hemligheter.

Du gick igen här i förrgår.
När jag vaknade fanns du fortfarande kvar i de ihjälstressade lakanen.
Du rörde om det svarta i koppen med en tunn tesked.
Du vet att jag inte vill ha socker i. Inte suketter heller.
Det finns faktiskt timmar då du inte ska blanda dig i mina minuter.
Jag och du är imperfekt. Jag vill inte leva i presens med dig.

Du gick igen här igår.
Dina underkläder låg kvar i tvättkorgen senast jag tittade.
Du sa att de skavde, precis som jag.
Tärde på dig. Förminskade dig.
Jag tål att lyssna.
Jag faller inte som korthus varje gång det blåser snålt.
Det finns inget mer att bygga upp.
Jag tänker inte rasa.

Du gick igen här idag.
Det börjar kännas ansträngt nu.
Mild doft av kärnmjölk och kamomill skymtade bakom duschdraperiet.
Våt frotté och ett liv som rann ner i handfatet.
Jag försöker rensa avloppsrören.
Ta bort det ingrodda som täpper igen.
Det har suttit där för länge nu.
Du har växt in i badrumsporslinet.

Och när oktober kommer med slånbär och kylslagna fingertoppar.
Då ska vi titta på svartvita mord i skånsk miljö.
Och vi ska kedjas fast vid bokhyllor. Självmant.
Till dem som protesterar ska vi berätta om vår egen vilja.
Berätta om hur vi vill tillbringa timmarna vid det skönlitterära.

Och när slutet av oktober kommer med vita rispor ovanpå gräset.
Då ska vi promenera mitt i villaområdet igen.
Mitt i kärnfamiljen där det alltid luktar svagt av tvättmedel.
Och jag ska berätta för dig om en dotters hemlighet.

Vi ska inte beskrivas som ler och långhalm.
Vi ska känna till samma slags trottoarer istället,
och offra billiga tepåsar på varandra.
Vi ska längta tillsammans efter de vänner,
som stämplade busskortet redan i juni månad,
och förflyttade sig tårögt till andra städer.

Och jag ska berätta för dig att jag vill vara intimt förknippad.
Att jag vill angå någon.
Att jag vill ingå i någon.