Till Viktoria I

- Jenny, vid varje löv som faller brister
också en förhoppning.

Hon sa det enkelt, på ett sådant sätt
att det inte gick att ifrågasätta.
Jag vet att hon känner så, när sommarnattens
juni övergår till något obehagligare och kyligare.
Jag vet att det för hennes del, inte bara är himlen
som färgas depressionsgrå, utan även blicken.

Hösten som anlänt börjar ge henne örfilar.
Hårdare och hårdare ju mer blåsten faller på.
Det hjälper inte med en kopp svart och en
bortskrattad kafferast.

Hennes hjärta omges av plus- och minuspoler.
Tickar snabbare vid värmen från den förbjudna.
Sjunker tillbaka när hon kommer till insikt.
För trots att hon gjort sitt namn till en del av
hans vokabulär, så är det hindren som puttar
undan möjligheterna.

Men min vän, du måste hålla sällskap med
värken kring hjärtat.
Du läser och skriver och ler mot oss,
men det är för mörkt ute
för att det ska synas i dina ögon.
Ett halvår av kalla höstgator är på väg att hinna
ikapp dina skor, och du vet att du inte kan springa ifrån.

All instängd gråt, pressen utifrån och dina ansiktsuttryck
bjuder speglingar av ett inre som jag inte kan komma
åt att trösta.
Hur gärna jag än vill.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0