Låtsasräls.
Om kvällarna går hon långa promenader.
Håller sig borta i närmare nittio minuter.
Hon tar sig fram i labyrinter av bostäder,
tittar in i små dockhus där familjerna
leker relationsdramor med varandra.
Och om dagarna är det sån oordning
på tankarna. Att hon aldrig kan lära
sig att placera dem i rätt fack.
Framtid överst i Kriskorgen.
Nu blir det underhållning!
säger hennes nära och kära,
och tittar på fiktiva tågresor
om fredagskvällarna.
Men meningen med låtsasräls är svår att hitta.
Pepparkakskrydda.
pepparkakskrydda och lugn.
Och jag vet att jag borde ta
tag i vännerna.
Men kroppen är lealös,
vill bara halvligga i fåtlöljen
och bläddra bort sida efter sida.
Så många historier som går in
genom ögonen och minnet.
Så många karaktärer och miljöer,
det är fascinerande.
Jag låter mörkret komma och gå.
Spelar France Gall och Yoko Ono
om och om igen på Den Vackras blandband.
Jag vill bara vara här i min ensamhet.
Inte umgås, inte prata.
Vila och stänga in mig bakom fyra väggar.
Rör mig från rum till rum
med levande ljus i varenda hörn.
Lyssnar på gamla sprakande LP-skivor.
Dricker varmt rött och sätter
God Jul-stämplar på inslagna saker.
Och jag skriver.
Jag skriver faktiskt litegrann
och det blir ganska bra.
Elektroniska meddelanden gör sig påminda.
Går att ignorera men endast i några timmar.
Sedan pressen på att höra av sig bara för
att jag lämnat Skogen mot Havet.
Det är fint med vänner.
Det är bara jag som är otacksam.
Ett annat slags koma.
Om dagarna är jag såpass nära dig
att din lukt har börjat fastna i mina tröjärmar.
Och efter den där kvällen med vin i magen
och synen av skiftningar i ditt ansikte,
ville jag bara gå hem och ringa till Emma.
Och berätta allt som jag visste att hon skulle förstå.
Utanför fönstren breder gråa nyanser ut sig.
Vajar i vinden, blåser över marken.
Och varenda natt är jag rädd att frosten ska sätta in,
och att jag inte ska kunna ta mig hem trettio mil
i ett fordon utan problem.
Det sägs att vi ska skriva varsin bok.
Det kanske är det vi håller på med.
Men vi öppnar en ny lucka för varje tid som går,
och det är allt annat än positivt.
I gommen blandas vanilj, kanel och nejlika.
Jag fuktar läpparna med hett julte,
och tänker att jag verkligen ska skriva,
men kragen att ta mig i är svår att nå.
Jag skriver inte ens brev längre.
Det är något som bekymrar mig.
Samvetet gnager framåt småtimmarna,
och jag hoppas att jag ska kunna ta mig
ur penna-mot-papper-koman, och att
Malmö och Göteborg tycker om mig ändå.
