Grusgång.
Nu har någon smörjt den.
Jag har lövad grusgång under sulorna.
Händerna nerstuckna i fickorna.
Det är frost på marken framför graven.
Det rör mig inte i ryggen.
Jag sitter i skräddarställning på gräset,
väta tränger igenom jeanstyget.
Granit och vacker inskription framför.
Plockar förstrött bort vissna blad.
Först kommer det som ett finstämt stril.
Sedan skakar axlarna.
Det är ganska skönt att gråta.
Skymning runtomkring mig.
Och ensamhet.
Det gör ont varenda dag.
På ett eller annat sätt.
Dåtid.
kvällen innan ett höstlov.
Nattsändningar.
Ekots nattsändningar igen.
Timme efter timme.
Krig. Död. Krig. Sportreferat. Död.
Solkigare lakan ju mer kroppen
vänder och vrider sig mot dem.
Gammal trästomme knakar, knarrar.
Ny timme. Nytt Ekot.
Du ligger fortfarande med vidöppet
fönster varje natt, trots oktoberblåst.
Kylan bekommer dig inte.
Endast rastlösheten, frustrationen, ensamheten.
Du går ut.
Bort från grusplanen, ut på asfalten.
Förbi tvättmedelskvarteren och
parabolantennerna.
Om några timmar ska yoghurt och
rustikt lantbröd dukas fram.
Väckarklockor ska förenas i ett stort
klangspel över småstaden.
Dina ögon är trötta, rinniga, blanka.
Men blundar bara på låtsas.
Natt efter natt.
Klarsikt.
Och allt känns lite finare nu.
Jag hittar små nya fragment varje dag.
Små upplevelser som jag samlar på mig och stoppar ner i jeansfickorna.
Det är ingen risk att de skaver.
För några veckor sedan var det varmklibbigt på ryggen och glans i ögonen.
En popkonsert som värmde mitt i det kalla.
På vägen hem; armkrok mittemellan systrarna,
och med ett par handflator som var röda av applåder.
Ett stulet liggunderlag i ett studentrum och somna nära flickan från Långt Borta.
Och en tidig söndagsmorgon när jag egentligen hade behövt vila bakom ögonlocken.
Knackningar på dörren, och jag möts av kaffe på sängen
och ett stort pojkleende som aldrig vill ta slut.
Vi sitter uppkrupna, värmer morgonkalla fingrar mot porslinet,
lyssnar på popskivor och pratarpratarpratar.
Och om eftermiddagarna skickar du Winnerbäck-citat genom mobiltelefonen.
Ledighetskväll. Vinklunkar och fyra flickors skratt i magen.
För lite pengar på kontot, men med stora Slösa-tendenser och den där klänningen var fin.
Och om några veckor ska skrivarklassen resa till Huvudstaden.
Och Stockholm ringer för jämnan och en fjärilssvärm vaknar till liv.
Jag tror inte att jag vill gå på teater med de andra.
Jag vill bara ta pendeln hem till dig,
slänga upp fötterna i ditt knä och titta på dina läppar som rör sig om och om igen.
Och sedan vill jag tysta ner dem.
Och du berättar genom telefonledningarna att det kommer bli så.
