medan du sover skriver jag.

Hon är dotter till någon
som inte längre finns.
Från sina lakan ser hon
hur solen går fram och tillbaka
över golvplankorna.
Efter tretton år med kroppen
tyngd mot madrassen har hon
börjat ana träsprickorna.

Hon tänker att människan ibland
är som ett kugghjul.
Att vi gärna vill haka fast
oss i varandra och kalla det Kärlek.

Hon som är dotter till någon
som inte längre finns,
känner hur vita armar krampar,
hur ordet rädd har fått
en ny innebörd.
Hon tänker att hon inte kan haka
fast i någon nu längre.

Och jag läser att Lars Winnerbäck,
Håkan Hellström, Säkert! och Miss Li
kommer till årets Yran.

Och jag får gåshud på armarna,
gråt i blicken och den där speciella
känslan i magen.

Elektroniska meddelanden skickas
mellan smålänska samhällen.
Varje timme från midnatt
fram till morgonnyheterna på tv.

Rösten. Ibland koncentrerad.
Ibland sprakande. Som staniol.
Och det är politik och ålder och java
och rätten till att vara vad andra
skulle kalla töntig.
Och det är allt bra på en och samma gång.

Och i en annan tid, i ett annat rum
är hennes fötter lagda i blöt.
Utomhus rinner den nyfallna snön
ner i gatubrunnarna, och mitt i allt det gråa
försöker hon tyda skiftningar.

Du sitter bredvid.
Kanske med din kind mot hennes.
Och hon känner värme.
Hon känner alltid värme när du kommer förbi
med några timmar kvalitetstid i fickan.
Det enda hon är rädd för är
att hon ska komma att ta dig för given.

Och när Kalle ringer från ett fullsatt Hovet
stannar tiden en liten stund.
Jag kan minnas Huvudstaden, hur dess luft
känns mot armarna och kinderna.
Och genom elektroniska ledningar
sjunger The Cure sina sånger och jag
hör melodierna innan samtalet bryts.
Och jag ler och kvällen känns bra.
Och nu hoppas jag bara att du snart
kommer hem till Jönköping igen så att vi
kan svälja ner java medan vi pratar
i mun på varandra.