Haga.
När vi vaknar om förmiddagarna
i rödfläckiga lakan
har det aldrig varit enklare.
Golvet knarrar, taket knarrar.
Omgiven av ett dussin hjärtan som vill en väl.
Som man inte behöver huka sig för,
sitta tyst för, ta omvägar kring.
Äter smörbrödost med solen
som trycker sig mot köksglas.
Mina skivor med göteborgsromantiken ligger på bänken
för att någon i familjen har frågat efter dem,
vill lyssna på dem, vill diskutera dem.
Och du sitter mittemot och ler.
Plåstren stramar, såren läker sakta, men du ler.
Och du ska veta hur rädd jag var när de rullade iväg dig.
Här tar tystnaden form av småfågelsvingar
och vitsippor som vajar över skogsmossa och massiv gråsten.
Kramar leker jage från famn till famn.
Här går timmar innan grusrassel under bilkarosser hörs.
Jag tycker om att kunna ta på lugnet.
Den lille har byxorna hängandes så långt ner på höfterna
att det är en bedrift att han bär upp dem.
Rummet är en färgskala av röttblåttgult.
Vi tittar på hockeysekvenser om och om igen,
och jag förstår det där med att inte få nog av något.
Idag har gommen smakat vitlöksmarinad, tosca och earl grey.
Det har varit söndag och vit linneduk på bordet.
Bestickskrammel och jag är den enda som har matpaus.
Och Nicke frågar om någon ska ut och resa och alla svarar nej
och jomen jag hörde att du skulle till Helvetet.
Om kvällarna får karaktärerna liv,
buktar ut på den elektroniska skärmen.
Då och då passerar en av bröderna genom rummet.
Kaminen är tänd. Vi tar ledighet, grillar korv över glöden.
Du kan sitta på huk nu. På fredag ska taggtråden tas bort från magen.
Och från Sörängen hörs inte en enda viskning.
