medan du sover skriver jag.

Något om hur en nordanvind tar sig runt huset om natten.
Hur det skälver i timret.
Något om hur snö kan se gammaldags och använd ut,
det beror endast på hur ljuset faller.
Hur en kropp luktar om morgonen,
hur ben och veck luktar.
Kanske vanligt svett. Kanske en dyr lotion.

Hur sysselsättningar blir till rutiner.
Att ni måste bränna gräset för att få det riktigt grönt.
Det är länge sedan jeanshöfterna skavde mot varandra.
Men det fanns en tid då de gjorde det.
Då ni fantiserade om en gemensam bäddmadrass.
Men du kanske ska vara glad att det inte blev så.
Det är alltid bra med ett visst motstånd mellan människor.

Du läser dikter av någon svensk jävel.
Vad vill hon/han/det säga?
Att du själv är värdelös? Det kan vara så.
Att du ska vara tyst när du dricker dyr lokal glögg.
Att den ska tumla runt i käften som ett franskt årgångsvin.
Hon/han/det får ge ut diktsamling.
Det får inte du. Trots att dina ord talar sanning.
Är inte det väldigt beklämmande?

Du och hon har varsitt rum.
Ändå sover ni i samma säng om nätterna.
Du vaknar i sked vid femsnåret,
med en bastukvav värme i ansiktet.
Hennes arm kring din midja.
På morgonen frågar hon varför du gick in till dig.
Ska du säga som det är?
Att du önskar att hon offrade lika mycket för dig,
som du för henne.
Nej, du tiger.

Och sedan tänker du på jeanshöfterna igen.
På hur de egentligen rimmade illa med ditt framtida liv.
Men nu längtar du till en port i en storstad.
Till en dörr med ett namn på, som tar fram mer sånger
än du kan hantera.
Alla de där veckorna hade ett tydligt soundtrack.
Olika melodier. Olika tillfällen.
Det är lätt att känna åtrå inför Hey Jude.