Låtsasräls.

Det är saltblött i hennes luft.
Om kvällarna går hon långa promenader.
Håller sig borta i närmare nittio minuter.
Hon tar sig fram i labyrinter av bostäder,
tittar in i små dockhus där familjerna
leker relationsdramor med varandra.

Och om dagarna är det sån oordning
på tankarna. Att hon aldrig kan lära
sig att placera dem i rätt fack.
Framtid överst i Kriskorgen.

Nu blir det underhållning!
säger hennes nära och kära,
och tittar på fiktiva tågresor
om fredagskvällarna.
Men meningen med låtsasräls är svår att hitta.

Pepparkakskrydda.

Och i alla rum sprider sig
pepparkakskrydda och lugn.
Och jag vet att jag borde ta
tag i vännerna.
Men kroppen är lealös,
vill bara halvligga i fåtlöljen
och bläddra bort sida efter sida.

Så många historier som går in
genom ögonen och minnet.
Så många karaktärer och miljöer,
det är fascinerande.

Jag låter mörkret komma och gå.
Spelar France Gall och Yoko Ono
om och om igen på Den Vackras blandband.
Jag vill bara vara här i min ensamhet.
Inte umgås, inte prata.
Vila och stänga in mig bakom fyra väggar.

Rör mig från rum till rum
med levande ljus i varenda hörn.
Lyssnar på gamla sprakande LP-skivor.
Dricker varmt rött och sätter
God Jul-stämplar på inslagna saker.
Och jag skriver.
Jag skriver faktiskt litegrann
och det blir ganska bra.

Elektroniska meddelanden gör sig påminda.
Går att ignorera men endast i några timmar.
Sedan pressen på att höra av sig bara för
att jag lämnat Skogen mot Havet.
Det är fint med vänner.
Det är bara jag som är otacksam.

Ett annat slags koma.

Om dagarna är jag såpass nära dig
att din lukt har börjat fastna i mina tröjärmar.

Och efter den där kvällen med vin i magen
och synen av skiftningar i ditt ansikte,
ville jag bara gå hem och ringa till Emma.
Och berätta allt som jag visste att hon skulle förstå.

Utanför fönstren breder gråa nyanser ut sig.
Vajar i vinden, blåser över marken.
Och varenda natt är jag rädd att frosten ska sätta in,
och att jag inte ska kunna ta mig hem trettio mil
i ett fordon utan problem. 

Det sägs att vi ska skriva varsin bok.
Det kanske är det vi håller på med.
Men vi öppnar en ny lucka för varje tid som går,
och det är allt annat än positivt.

I gommen blandas vanilj, kanel och nejlika.
Jag fuktar läpparna med hett julte,
och tänker att jag verkligen ska skriva, 
men kragen att ta mig i är svår att nå.

Jag skriver inte ens brev längre.
Det är något som bekymrar mig. 
Samvetet gnager framåt småtimmarna,
och jag hoppas att jag ska kunna ta mig
ur penna-mot-papper-koman, och att
Malmö och Göteborg tycker om mig ändå.


Det får gå som det går.

Varje gatunamn här mynnar ut i ett hjärtslag.
Och från gräskullen kan hon se hela staden.
Labyrinterna av trottoarer som ringlar runt runt.
Om dagarna går hon på dem tills de försvinner ut i tomma intet. 
Natthimmel trycker sig ner mot lägenhetstaken.

Där inne står kärnfamiljen och bryner boskap på spisplattorna.
Nu kommer snön.

Det är länge sedan det blåste förbi kaprifol i luften.
Nu heter det visst att det är november ute.
Fuck november.


Vid kvart-i-fem-ekot är det redan svart.
Mörkt när man går, mörkt när man kommer hem,
säger statistiksvensson och suckar hårt och djupt. 

Hon ska tända rätt antal ljus de fyra adventssöndagarna.
Det kommer inte att hjälpa.

Hon längtar efter prickigt klänningstyg
och människor med annorlunda dialekter.

Och det är då själva fan att hon inte kan leta upp en krage att ta sig i.


Och egentligen borde hon gå ut när de regnar istället.
Ingen kan skilja på gråt och vattendroppar.
Det kan vara beklämmande att sitta inomhus med tårkanalerna öppna.

Hon är rädd att han i rummet tvärsöver ska lyssnahöra.
Nej, hon är inte svag.

Hon saknar bara en annan typ av vardag.


Grusgång.

En grind som förr gnisslade.
Nu har någon smörjt den.
Jag har lövad grusgång under sulorna.
Händerna nerstuckna i fickorna.

Det är frost på marken framför graven.
Det rör mig inte i ryggen.
Jag sitter i skräddarställning på gräset,
väta tränger igenom jeanstyget.
Granit och vacker inskription framför.
Plockar förstrött bort vissna blad.

Först kommer det som ett finstämt stril.
Sedan skakar axlarna.
Det är ganska skönt att gråta.
Skymning runtomkring mig.
Och ensamhet.
Det gör ont varenda dag.
På ett eller annat sätt.

Dåtid.

Det är lätt att bli nostalgisk,
kvällen innan ett höstlov.

Nattsändningar.

Du ligger tyst och lyssnar till
Ekots nattsändningar igen.
Timme efter timme.
Krig. Död. Krig. Sportreferat. Död.
Solkigare lakan ju mer kroppen
vänder och vrider sig mot dem.
Gammal trästomme knakar, knarrar.

Ny timme. Nytt Ekot.
Du ligger fortfarande med vidöppet
fönster varje natt, trots oktoberblåst.
Kylan bekommer dig inte.
Endast rastlösheten, frustrationen, ensamheten.

Du går ut.
Bort från grusplanen, ut på asfalten.
Förbi tvättmedelskvarteren och
parabolantennerna.
Om några timmar ska yoghurt och
rustikt lantbröd dukas fram.
Väckarklockor ska förenas i ett stort
klangspel över småstaden.

Dina ögon är trötta, rinniga, blanka.
Men blundar bara på låtsas.
Natt efter natt.

Klarsikt.

Och allt känns lite finare nu.
Jag hittar små nya fragment varje dag.
Små upplevelser som jag samlar på mig och stoppar ner i jeansfickorna.
Det är ingen risk att de skaver.

För några veckor sedan var det varmklibbigt på ryggen och glans i ögonen.
En popkonsert som värmde mitt i det kalla.
På vägen hem; armkrok mittemellan systrarna,
och med ett par handflator som var röda av applåder.
Ett stulet liggunderlag i ett studentrum och somna nära flickan från Långt Borta.


Och en tidig söndagsmorgon när jag egentligen hade behövt vila bakom ögonlocken.
Knackningar på dörren, och jag möts av kaffe på sängen
och ett stort pojkleende som aldrig vill ta slut.
Vi sitter uppkrupna, värmer morgonkalla fingrar mot porslinet,
lyssnar på popskivor och pratarpratarpratar.
Och om eftermiddagarna skickar du Winnerbäck-citat genom mobiltelefonen.


Ledighetskväll. Vinklunkar och fyra flickors skratt i magen.
För lite pengar på kontot, men med stora Slösa-tendenser och den där klänningen var fin.

Och om några veckor ska skrivarklassen resa till Huvudstaden.
Och Stockholm ringer för jämnan och en fjärilssvärm vaknar till liv.
Jag tror inte att jag vill gå på teater med de andra.
Jag vill bara ta pendeln hem till dig,
slänga upp fötterna i ditt knä och titta på dina läppar som rör sig om och om igen.
Och sedan vill jag tysta ner dem.

Och du berättar genom telefonledningarna att det kommer bli så.


Peter trivs bra nu.

Och medan jag knyter tygskorna kommer det röster från radion.
Peter Jöback berättar entusiastiskt att han äntligen känner
sig hemma i Huvudstaden och ett nytt lågtryck verkar dra in över
östra götaland. Och berätta inte mer, för jag vet redan.
Det är vatten på löven utanför och Hösten står i beredskap
att vältra sig över en. Omsluta en med gran, tall, väta.

Våra udda tekoppar står uppradade på hyllan.
Imorgon ska vi äta en bakad kaka och diskutera
de skrivna orden som vi lyckats pressa fast på vita ark.
Varje text får ta 25 minuter.

När de lediga dagarna tar över, kommer Elsa.
Och jag längtar efter hennes kramar, hennes röst, hennes ansikte.
Men jag känner mig maktlös. Och det är det värsta.

Realtid.

Med huvudet i hennes knä och innehållslösa kaffekoppar bredvid.
Som en av vårdagarna förra terminen. Med ansiktena mot solen.
Och allt kändes ganska nära strofen Allt Är Som Vanligt.

Och efteråt. Jag grät mig igenom middagen.
Tårarna rann stillsamt ner i köttfärslimpan.
Sedan mer okontrollerat, hackande.
Och alla nya människor måste ha trott att jag är väldigt labil.

Snart måste jag börja banka huvudet i väggen
för att förstå realtid.
För att förstå att SGF 06/07 aldrig kommer tillbaks.

En annan typ av vardag.

Varje gatunamn här mynnar ut i ett hjärtslag.
Och från gräskullen kan hon se hela staden.
Labyrinterna av trottoarer som ringlar runt runt.
Om dagarna går hon på dem tills de försvinner ut i tomma intet.  
Natthimmel trycker sig ner mot lägenhetstaken.

Där inne står kärnfamiljen och bryner boskap på spisplattorna.
Nu kommer snön.

Det är länge sedan det blåste förbi kaprifol i luften.
Nu heter det visst att det är november ute.
Fuck november.


Vid kvart-i-fem-ekot är det redan svart.
Mörkt när man går, mörkt när man kommer hem,
säger statistiksvensson och suckar hårt och djupt. 

Hon ska tända rätt antal ljus de fyra adventssöndagarna.
Det kommer inte att hjälpa.

Hon längtar efter prickigt klänningstyg och människor med annorlunda dialekter.

Och det är då själva fan att hon inte kan leta upp en krage att ta sig i.


Och egentligen borde hon gå ut när de regnar istället.
Ingen kan skilja på gråt och vattendroppar.
Det kan vara beklämmande att sitta inomhus med tårkanalerna öppna.

Hon är rädd att han i rummet tvärsöver ska lyssnahöra.
Nej, hon är inte svag.

Hon saknar bara en annan typ av vardag.



Jag tror på henne.

Sjömansskjortan är rentvättad och nystruken.
Och jag vet att fredagen kommer sitta fast
i hjärtat resten av hösten. Fötterna kommer
att ömma och rösten kommer att vara lite hes.
Och jag kommer att blanda ihop kvällen med
ordet lycka.

-

För någon vecka sedan var en av flickorna här.
En vacker del av Bullerbyfamiljen.
Och vi berättade så mycket.
Och jag sa som det var.
Och jag grät mot hennes axel.
Allt som hände vid elva års ålder kom fram.
Och det kändes så fruktansvärt skönt.

Och andra dagen satt vi med ryggarna mot tapeten.
Och hon hade gråt under ögonen och var full av
frågetecken. Och jag vet inte vad jag ska säga,
hur jag ska trösta. Jag vet inte om kramar hjälper.
Men jag tror på henne. Hon kan kämpa. 

Ett sätt att överleva.

Och igår eftermiddag cyklade du ner
genom villagatorna. Med solen i ögonen
och lite kyligt mot kinderna.
Och du satt i parken med sulorna mot gruset
och kände vanilj och lakrits mot tungan.
Och du går omkring och saknar.

Kanske att det skulle gå över.
Men allt känns fortfarande väldigt fel.
Och det är mer regel än undantag att
det bränner bakom ögonlocken.
Du ser samma grantoppar från ditt fönster
som du gjorde året innan.
Men det vilar andra himlar och bilder över dem nu.

Skärt över lägenhetstaken.
Och en pojke i rum nr 2 som har börjat le.
Och du tänker att det där leendet är ganska fint ändå.

Men innerst inne bekommer det dig inte ett dugg.
För när helg förvandlas till vecka tar du tåget
in till högskolestaden och dricker svart
med någon som är mera värd.
Det är ett sätt att överleva.

Du ska nog se att det inte går över.

Och om vi tänker förbi ljust kvinnoskratt
i slutet av den här gatstumpen.
Då skulle allt kunna vara vanligt,
vara mellanmjölksvardag.
Och om vi tänker oss novembersent.
Fem-tiden har tickat fram på vägguret.
Hon stryker tungan längs med övre tandraden.
Söt beläggning. Gelatin.
Inte äta godis innan maten.
Det luktar brynt boskap från spisplattorna.
Farlig korv.
Hon har inte fått något chanskort idag heller.
Om vi ändå ska trassla in våra underliv,
låt oss då göra det regelbundet 2-3 gånger i veckan,
så att vi kan figurera i svensk statistik.
Du ska nog se att det går över.
Det starkaste minnet från kvällen är när du
tar av dig strumporna, så att vi kan vara
gemensamt barfota under oktobertäcket.
Du ska nog se att det inte går över.

Till Viktoria II

Viktoria. Hösten kommer snabbt i år.
Den är redan här och naggar i dina
vardagskanter.
Du har en hand i din nu,
och jag hoppas att den handen inte sviker.

Viktoria. Jag vet att din livsglädje
skiftar från kärleksrött till gråmelerat,
när blåster bryter sig fram mellan husteglet.
Från september fram till maj,
lever du i en lång paus.
Ett vakuum ligger nära till hands.

Viktoria. Dina dagar byter långsamt valör.
Till slut är hösttimmarna inte värda någonting.
Din önskan skvallrar om ljumt sommarvatten
och soltorra stadsgator.
Är du verkligen förberedd på Höst 2007.

Viktoria. Det dröjer fortfarande några veckor
innan pastellfärgerna i trädgårdsrabatterna vissnar.
Du hinner fortfarande vänja dig vid tanken.
Och jag tror att du kommer klara alla
oktober- och novemberdagar.
Annars hjälper jag dig.

Pågående rödfärg.

Och hon tänker att hon inte ska
väja undan för A-brunnarna ikväll.
Dammtorra trottoarer planterar
något bättre i hennes fötter.
Och hon tänker på hur viktigt det är
att tatuera in de här dagarna innan de tar slut.
De här dagarna då pusslet består av
hoptrasslade kalenderlördagar.

Hon minns att hon grät första dagen här.
Några timmar innan alla skulle säga hej och välkommen.
Hon saknade honom som nyss hade försvunnit
trettio mil norrut och som sagt
att allt skulle bli bra.

Och hon tänker på att granarna kom nämre varje dag.
Hon gick till postlådan och lade på
fler önskningar än man fick.
Och till slut blev flyktbenägenheten
bortskrattade minuter där kaffet rann på ackord.
Det blev bekvämt att gå vilse bland stammarna.
För någon annans ihåliga jeans gick strax framför.

Den första tiden här var hon ovän med sina lakan.
Utrymmet mellan sänggavlarna hotade att kväva henne.
Men det satt förändring i husväggarna.
Sedan ni blev strandsatta i något pågående rödfärgat,
fäster ni urklippta bildkollage på masonit.
Era hjärtklappningar ger henne alltid mer minnen
än vad hennes förvaringsboxar kan ta emot.
För henne kommer ni alltid att vara
något mer än gamla tågbiljetter.

Flyttlåda.

Jag hörde att du hade flyttat.
Att din hemadress nu står tom.
Att du lever ett enskilt liv.
Gör vad som faller dig in.
Varför ville du trampa upp nya gator?
Var det för mycket slentrian i ditt liv,
eller kunde du aldrig promenera bort dagens oro?

Jag hade aldrig vågat.
Orden har ingen geografi.
Jag kan inte slå upp och hitta dem i någon Atlas.
Om jag inte hittar bokstäver här,
lär jag inte göra det någon annanstans heller.
Fast så tror jag inte att du tänker.
Jag tror att du kände att Friheten
försökte glida ifrån dig, och att du var tvungen att agera.
Den var nära att bli stulen men du hann ikapp den.

Msn.

Natten går tunga fjät
och det ena med det andra.
Tre landskap bort
från ett läppformat hej.
Logga in mig så att jag finns, tack.
Vi berättar oväsentligheter,
om svart gift
och fortfortfort på motorvägen.
Jag har inte känt nattgatorna
under fötterna ikväll
, säger jag till dig.
Vi kan känna på dem i Bullerbyn, säger du.
Det kan vi göra, säger jag.
Vi sätter punkt med varsin smiley.

Syster.

Hon är ett mellanbarn.
En syster nr 2 som tog tillfället att fly,
innan regnet kristalliserades här bland graniten.
Jag är bara en handfull luft inför henne.
Det märks i avsaknaden av
gemensamma telefonminnen.
Hennes bläck och blyerts kan inte
stava adressen än, och mina ögon
är immiga av Desperation när jag
tänker på hennes flyktbenägenhet.

Från början; Tripp Trapp Trull.
Tre i fallande ålder.
Men vi som blev kvar duger inte längre.
Med min tystlåtenhet och trasiga tygskor.
(Det passar sig inte)
Med Storasysters punkdrömmar och naiva livssyn.
(Det passar sig inte)

Jag trodde att du längtade hem.
Nu vet jag att vi inte betyder något för dig längre.

Hon som börjar på L.

Det ekar i rummet.
Jag känner igen sifferkombinationen på displayen.
På den vanliga telefonen.
Hon som kan mitt hemnummer utantill.
Hon som alltid ringer minst 15 signaler
innan det tystnar.
Jag har räknat.

Hon som vill älta sura uppstötningar,
ringer för första gången på ett år.
Jag låter tonen dö ut.
Jag vet ändå vad hon kommer säga.
Minns du när vi sprang ombord på tåget
några timmar för tidigt, och flydde från Staden
som ingen ville kännas vid.


Ja, jag minns.
Jag kräktes upp de där minnena på avslutningsdagen,
bakom redskapsskjulet i trädgården.
Jag begravde Personerna, Ytterporten
och De Sneda Leendena.
Jag begravde minnet av tre års
skyndade uppför Kungsgatan varje morgon.

Jag vill inte att du ringer hem till mig mer.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0