Jag tar mig tid för eftertanke idag.
Trots att det finns annat jag borde göra, skriva, förbereda.
Jag dricker kaffe, lyssnar på några sånger en lillebror har tipsat om.
Äter frukt, öppnar ett fönster. Tittar ut över Strömstad och räknar
ner timmarna tills nästa intervju.

Det har strilat finstämt några dagar.
Människorna börjar bli fler på gatorna, men än kan jag andas.
Och det luktar just som asfalt gör om hösten.

Gjorde ett jobb på Rabbalshede Marknad häromdagen.
Ida var ledig från skolan, så hon ville följa med.
Vi hade det fint, det är roligt att umgås med henne.
Hon undrade hur jag vågade gå fram till helt okända människor
och prata med dem. Ja, det undrar jag också ibland.
Jag gömmer mig bakom en mask.
Vi köpte strutkarameller. Jag plåtade karusellbarn, barn med
sockervaddsklet runt munnen, snidat trähantverk, sladdriga varmkorvar
och tusen andra saker som finns på marknader.
Sedan åkte vi hem till Väjern en sväng och åt nybakat bröd,
innan jag var tvungen att fara tillbaka till Strömstad igen.

Personalfest igår. Vi åt trerätters buffémiddag på Spahotellet.
Gammelrosa siden, Diorläppar, pärlor och utsläppt hår.
Som vanligt var jag och Linda finast och skrattade mest.
Innan middagen hade vi möte, där jag valdes in som sekreterare
i styrelsen. Vuxenpoängen finner inga gränser.

Vaknade tidigt imorse av ett väldigt fint sms från Oskar.
Det har gjort min dag.
Jag minns hur någon frågade mig för något år sedan;
"Har ni fortfarande kontakt? Varför det? Vad pratar ni om?
Själv kom jag honom aldrig nära".

Jag vet inte riktigt. Det har varit en viss känsla sedan Sörängen augusti 2007.
Ölandsresan. Kaffepauserna i gräset bakom Matängen. Diskussionerna.
Den gemensamma cynismen. 
Det var en viss känsla då, och det är en viss känsla nu.

Och även fast vi hörs nästan varje dag,
funderar jag på vad som skulle hända om vi träffades oftare.