Idag är det en sådan dag när man när som helst kan börja gråta.
En dag när man bara vill vara ifred och inte prata eller titta åt en annan människa.
När det känns i hela kroppen att något är fel och man räknar ner timmarna
tills man får gå hem från jobbet.

Inget har gått bra idag. Ingen har svarat när jag ringt,
och de som svarat har vidarebefodrat till andra som haft
semester eller varit sjuka (varför vidarebefodra till någon
som inte finns på plats?). 
Trötthet och tårar har vid otaliga tillfällen samlats bakom ögonlocken.

Om trekvart får jag gå hem. 
Ska cykla förbi Badhuset och boka en tid, och sedan ska jag
tvätta, vädra, diska och städa. 
Och lägga mig i en nybäddad säng och titta på nip/tuck.
Nej, jag ska inte gå ut i det vackra sommarvädret.
Jag tål inte värme.

Kanske ska jag gråta en skvätt. 
Det är inte det minsta synd om mig, men ibland behöver
man gråta av sig, gråta så att axlarna skakar. 
Det är som att man ibland måste spy för att illamåendet ska 
gå över. 
Jag tycker om att gråta, alla spänningar släpper och man kan gå vidare.

Så är det med det.