Jag är definitivt en B-människa.
En sådan där som forskarna menar
kommer igång först fram på dagen.
En sådan som inte är gjord för att stå
upp tidigt på morgonen och tycka att livet leker då.
Jag sitter gärna kvar till långt fram på kvällen
och skriver, men tvinga för guds skull inte upp
mig innan tolv på dagen.
Tyvärr är inte samhället konstruerat utifrån B-människor.

Jag dricker kaffe och äter lite naturgodis för
att komma igång. Naturgodis har varit en outforskad
värld för mig tidigare. Jag har inte vågat smaka.
Det psykiska handikappet vad gäller mat finns ju
ständigt med. Men jag försöker så gott det går.
Skratta ni, men den största bedriften har varit att
börja äta vanlig grönsallad.

Igår var jag och Linda och tittade på klänningar
att ha på det kommande julbordet. Sedan gick vi
vidare till en inredningsaffär och klämde och kände
på precis allt. Föreställde oss hur olika saker kunde
passa ihop, färger och former, hur man själv kunde göra.
Och varje dag tänker jag på min nya kommande lägenhet,
och på hur fint det kommer att bli. På vilken ro och trygghet 
jag kommer att känna där.
Nästa vecka ska jag boka in ett möte med med min
kontakt på Peab; vi ska gå igenom val av klinker, kakel,
tapeter och bänkskivor.

Och F skriver att "finast vore om vi bara kunde åka iväg
någonstans, du och jag".
Jag tror att det skulle vara behövligt. Inte som någon
äktenskapsrådgivning, bara som ett sätt att få vara nära varandra.

På senaste skrivarkursen ställde läraren fram ett vedträ på bordet,
och bad oss skriva utifrån det. För min del är det oundvikligt
att inte koppla samman timmer, vedträn och så vidare med Twin Peaks.
Så jag skrev en dikt om The Log Lady, och om en mans fascination
för Douglasgranar. Efteråt var det ingen som förstod någonting.










(För övrigt är "Den Stora Norra" den bästa översättningen av "The Great Northern"...)