Sista texten är inlämnad och jag ska strax gå hem från jobbet.
Det har varit en bra vecka. Jag har fyllts av fina känslor.
Häromkvällen såg jag ett festivalprogram från sommarens Way Out West.
Håkans legendariska konsert, då han spelade Känn ingen sorg-skivan.
Från början till slut. Varken mer eller mindre.
Jag hade ingen möjlighet att vara där, men jag minns att jag tänkte,
när jag såg programmet "hoppas att Elsa var där och upplevde magin".
Flera timmar efteråt fick jag ett meddelande från Elsa.
I tillståndet mellan vaket och sovande hann jag uppfatta texten.
Sedan föll jag in i någon slags trygg glädje.

November närmar sig. Om kvällarna är det Harry Potter-himmel ute.
Som något slags uppladdning.
Det är så nära nu, den där känslan, den där spänningen.
Hur gåshuden etableras då den bekanta vinjetten hörs runtom i biografen.
Och jag vet inte hur många gånger jag kommer att skynda mig
ner för Karlsgatan, för att ännu en gång, vilken i ordningen vet jag inte,
sjunka ner i en fåtölj och se första delen av den sjunde filmen.
På varsitt håll kommer vi att se den.

Jobbat helg. Igår var jag ute på en del tillställningar.
Marknad. Räkakademiens årsfest. Poolparty. Handboll. Konst.
Idag har jag ätit långfrukost och läst reportage i SvD.
Skrivit artiklar och lyssnat på Svensktoppen i bakgrunden.
En fin söndag. Nedan följer ett antal bilder från veckan.

Ett typexempel på hur man mjukstartar en arbetsdag.
Tramsiga snabbmeddelanden is the shit.

Förra veckan var jag på ett möte, där den borgerliga
majoriteten i Tanums kommun presenterade sitt
budgetförslag inför 2011. Jag förstod nästan ingenting.
Flera gånger har jag försökt ta upp problemet med tidningen;
att det faktiskt inte är helt omöjligt att jag lider av dyskalkyli (mattedyslexi).
Ingen reaktion.
Ikväll är det kommunfullmäktige, där de ska prata mer om budgeten.
Ska bli spännande att se vad det resulterar i för texter.
Oj, här råkade jag visst dubbla på några miljoner, lalala.

Nu snöar det i Strömstad. Årets första flingor.
Jag och Linda är kvar på jobbet och arbetar med personalklubbssaker.
Vi står med tryckta ansikten mot de kalla fönsterrutorna och kikar ut
över snöfallet.

Vilken toppendag det har varit!
Tidigt på morgonen tog jag färjan ut
till Sydkoster, för att följa med sotaren Rikard
under hans arbetsdag.
Det är lyx att få göra sådana reportage.

Höstsol och våta orange löv.
Får och kossor som betar tätt intill grusvägarna.
Vi har åkt flakmoped mellan sommarstugorna.
Vägen var gropig och gyttjig, och jag var tvungen
att hålla hårt om Rikards midja.
Märklig känsla, att hålla om någon man inte känner.

De flesta hus tomma. Nycklar under blomkrukor.
Först in och titta så att alla luckor till spisar,
kaminer och kakelugnar är stängda.
Sedan upp på taket, fram till skorstenen.
En stege som darrar och en obalans mitt uppe på nocken.
Och jag såg långt över Ekenäs nejder.

Spännande att se hur människor har det hemma.
Någon hade en stor bakstuga med gammaldags stenugn.
Hos en annan stod symaskiner framme på vartenda bord.
Någon sydde mjukisdjur.

Och i nästa hus, en gammal farbror som berättar hur
rädd han var för sotaren när han var liten.
I nästa sekund bjuder han på kaffe och visar fotografier
på barnbarnen.

Och Rikard är en sådan där människa där intervjun
övergår i ett vänskapligt samtal.
Där skrattet faller naturligt.
Och fastän jag inte är hemma förrän vid 14-tiden,
och fastän chefen tycker att det tog lite lång tid,
så var det den bästa dagen på länge.