"Kom se på journalisterna, på samhällsgisslarna;
många av dom plottrar bort sin möjlighet.
Ja, vad får jag för pultronerna som fläckar spalterna
med byskvaller och annan harmlöshet?
Vars enda ambitioner är en byline och en lön,
och ett stambord där Det Vackra Folket finns.
Medan andra bryter ryggen i jakt på sanningar
som skrämmer skiten ur en livrädd redaktion.
Ja, till dom sista vill jag säga, innan tystnaden tar vid:
Vi behöver folk som fattar sin mission!"

Medan Bomberna Faller - Björn Afzelius 

En alldeles normal konversation:

Jenny: Idag har jag träffat och intervjuat Mattias Klum.
En på tidningen visste inte vem han var. Jag blev lite matt.
Franny: Ja, det ska ju en journalist veta.
Men vänta nu här...han är ju kläääpig! Våldtog du honom?
Jenny: Ja, det är klart. Med ett sådant leende slapp han inte undan.
Franny: Nej, det förstår jag. Förvarar du honom i Dortens källare?
Typ lite Fritzl?
Jenny: Jepp. Och mellan varven hoppar jag knähopp genom hallen,
och trallar på "Då går jag ner i min källare".


Lever farligt...

Och trots snårig och tidskrävande terräng
var det värt vartenda steg när vi kom upp på Kynnefjäll.
Med påkostad stuga, utedass och eldstad blev det vildmarksliv light.
Vi täljde spett och grillade korv. Lyssnade på fina sånger och höll
oss vakna tills morgonen nuddade grantopparna.
Och fyra vinflaskor senare berättade du om honom, och jag om henne.
Och jag antar att vi båda tänkte fan, det där trodde jag inte om dig.

Veckan har startat bra.
Igår tog jag och Marie en glass på Laholmen efter jobbet.
Och om kvällarna konfererar jag och Franny om diverse pojkar.
Drömde om M. häromnatten. Det är flera år sedan sist.
Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare.
Det finns ju egentligen bara två alternativ.
Vi får se.

Var ledig i helgen, men följde med och avlastade Marie
under Krokstrandsfestivalen. Hon skrev och jag plåtade,
samt recenserade världens bästa Emil Jensen och
världens bästa Dan Fägerquist.
Det blev ett bra jobb och vi fyllde fem sidor i tidningen.
Gött mos och gött OB.

Sprang också på min journalistlärare under gymnasiet, Christina.
Det var efterlängtat. Vi har brevväxlat lite under åren men inte träffats.
Hon är anledningen till att jag fortsatte skriva, och aldrig gav upp
journalistdrömmen. Jag har henne att tacka för mycket.

Världen är väldigt liten.
Träffade också på min förra fotolärare Gudrun (EHHH!!!),
och till de Sörängssystrar som eventuellt läser:
Hon hälsade till er alla och hoppades att det går bra för er.