Hemgång om en timme.
Då ska jag och Linda ta en vårsolspromenad.
Sitta med ryggarna mot Badhusväggen och
äta vårens första glass. Finemang ska det bli!

Har inte riktigt hämtat mig från framställningen
av klockan. Inge woligt. Förutom den vanliga
kroniska tröttheten, märker jag en jävla bonuströtthet.
Väck med den!

Finhelg har det varit.
Pappa har skrubbat mina vita Converse med klorin,
och jag har målat naglarna knallröda.
Vi har ätit våfflor och gjort tjusiga fynd på en antikaffär.
Lyssnat på Håkan Juholts tal på partikongressen för (S).
Slötittade lite på hockeyn mellan fbk och aik.
Det är som Franny; man kunde fan inte bry sig mindre.

Igår drog Mästarnas Mästare igång för tredje året.
Sedan första säsongen har man ju alltid höga förväntningar.

Jenny: 'Att få se Ingemar Stenmark dyngrak är ett mål med resan' /Anders Limpar.
Franny: Hahaha, hoppas att det blir nåt bögligga den här säsongen,
typ som Ara och Pelle.
Jenny: Känns redan som lite vibbar mellan Ingemar och Kenny Bräck.
De tydde sig ganska tidigt till varandra. Bara 'samtal' i och för sig,
men så brukar det ju börja.
Franny: Jotack, samtal och ligga! De är väl lite blyga sådär,
kanske avvaktar, känner lite på varandra och hur läget är.
Jenny: Ingemar är ju inte känd för att vara mångordig,
så det dröjer nog inte länge förrän det blir som i
Philip Morris; 'enough talking, let's fuck'.


Jomen, så att...

Jag känner mig nöjd.
Det är ganska sällan det händer,
men idag känner jag mig nöjd.
Nöjd över att jag slet som en dåre
med invecklade texter om kommunrevision
och politiskt maktspel under gårdagen.
För idag fick jag redigt med cred.
Telefonsamtal om att jag är en modig journalist
som skriver bra.
"Er konkurrent valde ju bara att referera till
fullmäktiges möte, men du ringde runt till alla
och gick till botten med vad som låg bakom.
Jag tror att kommunledningen sätter kaffet i
vrångstrupen när de läser dagens tidning".
Sådär sa en person som ringde mig idag.

Jag tar absolut åt mig. Jag blir mallig
och stolt över mig själv. Man är sin egen lyckas
smed och då har man inte råd med något jante-tänk
om att äsch, det där var väl inget.

Förut skulle jag redigera lite bilder.
Fick se ett obehagligt urklipp som någon spontanlagt
vid datorn. Vart våldsamt upprörd och blev tvungen att
släppa in frisk luft genom fönstret och lyssna på
Suburban Kids With Biblical Names.

Nu ska jag dricka kaffe och plåga mig igenom
handlingar från barn- och utbildningsnämnden.
Efter jobbet blir det middag med Linda och Marie,
och sedan ska vi titta på den där Lingonfilmen
med Glada Hudik-gänget.
Helkroppsklapp på Sverrir Gudnason.


Stökigt.

Slutspelstiden har inletts.
Och med allt vad det innebär.
Den där bubblan som man går in i.
Jobbar, äter, sover. Är där fast ändå inte.
För under några veckor andas allt hockey.
Det finns inte plats för något annat.
Jag skriver om kommunala beslut,
men befinner mig mentalt på Hovet.
Allt upptas av tabeller, förhoppningar,
kämparglöd och en vilja stark som järn.

Jag minns förra vinterns matcher tydligt.
Efter hårt kämpande stod vi plötsligt i final.
Mot bönderna, det köpta laget utan kärlek. Hv71.
Och jag minns att ingen trodde på oss, att ingen trodde
att vi skulle bjuda upp till match. Att det skulle bli en
lätt seger för smålänningarna.
Men den välkända andan finns i oss, och vi åstadkom
något som ingen hade trott.
Det var vår tid, vårt år trots att det till slut var silvret
som hängdes runt våra halsar.

Nu är det ett nytt slutspel där Luleå väntar.
Jag och Franny diskuterar för- och nackdelar.
Och kommer ingen vart.
För i slutändan handlar allt ändå bara om vilja, tro,
svett och en sjuhelvetes kämparinsats
Men oavsett hur det går, oavsett vad alla andra tycker,
så är vi Sveriges bästa lag. Vi är Djurgårdens IF.