artonde maj.

Jag trivs inte riktigt.
Om någon skulle fråga mig om jag var lycklig,
skulle jag definitivt svara nej.
Det kan bero på att lyckan ständigt
är något man jagar, att man aldrig verkar bli nöjd.
En vän skrev att jag har hittat drömjobbet,
och får dessutom bra betalt för det.
Livet borde bli enklare då, och det blir det
naturligtvis också på vissa plan.
Jag har något att göra och jag klarar mig ekonomiskt.
Något annat sätt att klara sig på i vårt samhälle
är tyvärr svårt.

Men hela tiden tänker jag; det skulle kunna vara bättre.
För några år sedan trodde jag att allt skulle lösa sig
bara jag fick ett jobb. Det var den högsta önskningen.
Naturligtvis. Man vill inget hellre än att jobba om man går hemma.
Och jag förstår ju det också; jag har klarat mig oförskämt bra.
Det har gått vägen.

Jag får vara med om spännande och roliga
saker varenda dag. Ta del av dem gratis.
Titta och uppleva. Ett previlegium.
Men sedan kommer man tillbaka till redaktionen
och möts av människor som sitter fast i det gamla.
Som inte vill se bortom så har vi alltid har gjort.
Som inte på något sätt vill förnya sig eller
pröva andra sätt.
I viss mån är det samma känsla som under
produktionen med Sörängsboken i Nässjö.
Jag och Franny fick kämpa med näbbar och klor
för att försvara våra idéer. Och trots att skolans styrelse
motsade sig vissa saker, körde vi över dem.
Vi var så säkra på att det vi trodde på var det bästa.
Att sedan inte ens få ett tack kan ha varit
en av de största besvikelserna hittills.

Så är det här. Kunskap tas inte tillvara på.
Jag är långt ifrån världsmästare på layout och
innovativt tänkande. Men jag vill. Och jag är beredd att jobba för det.
Och då är det oerhört frustrerande att inte få utlopp för det. 
Vi har börjat ha utvecklingsmöten där vi pratar om 
både tidningens och redaktionens styrkor och brister.
Men det blir väldigt svårt när nyhetschefen öppet säger
"jag förstår verkligen inte vad det här ska vara bra för".

Jag är ingen konfliktmänniska. Jag lider i det tysta.
Och jag får sota för det varenda dag.   

Kommentarer

Ja, det är tragiskt. Tänk att man blev superlycklig över att man nådde sitt mål och fick sitt drömjobb och så visar det sig att det inte spelar någon roll eftersom människorna gör det till pest! Att man nästan är villig att avstå sina drömmars jobb bara för att slippa det där trångsynta folket som inte förstår sig på ett skit om vare sig arbetskvalitet eller arbetsmiljö!

Skriv en kommentar








Tema Dialog gjort av Mimmi Thorneus