Jag räknar dagarna till semester.
Bara fyra veckor kvar, sedan väntar
ledighet nästan hela september.
Lugna vilsamma dagar då staden återigen
andas efter några kaosartade gästveckor.
Det ska bli skönt när alla människor reser hem
till sina vardagsgator, och friden intar Bohuslän.

Förra helgen bjöd jag med mig pojkarna på cirkus.
Hade fått biljetter via jobbet. Lilleman visste inget,
och blev glatt överraskad när vi parkerade intill
det stora tältet. Elefanter, akrobater och en clown
som ramlade. Allt var visst lika roligt.

Äntligen har jag träffat Linda, Niklas och lille Wilmer.
De hälsade på när jag jobbade helg sist.
Kom med en liten påse hembakta kakor.
Satt fint efter en hektisk lördag med mycket fläng.
Och Wilmer var naturligtvis ett litet underverk.
Även om han skrek så att jag fick mota sällskapet på dörren...

Och så åkte jag och R. ännu en gång till Koster.
Middag, vin och Elin Sigvardsson som sjöng i bakgrunden.
Och jag kastades tillbaka till tonårsåren då allt handlade
om svensk gitarrpop. Då jag och Kusinfjant såg henne
uppträda tillsammans med Lasse 2003, såg henne stå
på egna ben på Lilla Bommen i Götet samma år och senare också på Yran.
Det känns så avlägset.
Och hjärtat bankar hårt av saknad när jag tänker på de där åren.
På allt spring upp och ner längs Avenyn. Alla sånger vi sjöng.
På all väntan och all trängsel vid scenstaketet
Det känns som igår.

Nu längtar jag efter den första helgen tillsammans på länge.
Måtte fredagen komma snart.
Jag och R. planerar en utflykt till Fredrikstad och
kanske fästningen i Halden på hemvägen. Alltid lika mäktigt.
Middag senare i Hamburgsund, och en biltur hem genom
solnedgången och kustsamhällena.
Bara två dagar kvar.