medan du sover skriver jag.

Det ekar i rummet.
Jag känner igen sifferkombinationen på displayen.
På den vanliga telefonen.
Hon som kan mitt hemnummer utantill.
Hon som alltid ringer minst 15 signaler
innan det tystnar.
Jag har räknat.

Hon som vill älta sura uppstötningar,
ringer för första gången på ett år.
Jag låter tonen dö ut.
Jag vet ändå vad hon kommer säga.
Minns du när vi sprang ombord på tåget
några timmar för tidigt, och flydde från Staden
som ingen ville kännas vid.

Ja, jag minns.
Jag kräktes upp de där minnena på avslutningsdagen,
bakom redskapsskjulet i trädgården.
Jag begravde Personerna, Ytterporten
och De Sneda Leendena.
Jag begravde minnet av tre års
skyndade uppför Kungsgatan varje morgon.

Jag vill inte att du ringer hem till mig mer.