medan du sover skriver jag.

Jag saknar dina beskrivningar,
din öppenhet och din lekfullhet som
sprang bland orden i dina texter.
Skillnaderna och likheterna mellan
darrande eller glasklara känslor,
satte du snyggt på pränt.
Jag log åt dina meningar.
Det fanns en gnista.
Du levde.

Nu står det bara älska slash oro
över dina papper.
Det är därför jag avslutat uppmärksamheten.
Vackra du, du kan inte haka dig fast som en
ryggsäck på en annan människa.
Du måste stå på egna ben.
Du måste leva.
Du är en individ, en egen skapelse.

Du jagar den förbannade ömheten,
trots att den finns tätt intill.
Förstår du inte att Lyckan kvävs om
du inte börjar andas själv.
Han kan inte ta upp luft åt er båda.