Ett annat slags koma.

Om dagarna är jag såpass nära dig
att din lukt har börjat fastna i mina tröjärmar.

Och efter den där kvällen med vin i magen
och synen av skiftningar i ditt ansikte,
ville jag bara gå hem och ringa till Emma.
Och berätta allt som jag visste att hon skulle förstå.

Utanför fönstren breder gråa nyanser ut sig.
Vajar i vinden, blåser över marken.
Och varenda natt är jag rädd att frosten ska sätta in,
och att jag inte ska kunna ta mig hem trettio mil
i ett fordon utan problem. 

Det sägs att vi ska skriva varsin bok.
Det kanske är det vi håller på med.
Men vi öppnar en ny lucka för varje tid som går,
och det är allt annat än positivt.

I gommen blandas vanilj, kanel och nejlika.
Jag fuktar läpparna med hett julte,
och tänker att jag verkligen ska skriva, 
men kragen att ta mig i är svår att nå.

Jag skriver inte ens brev längre.
Det är något som bekymrar mig. 
Samvetet gnager framåt småtimmarna,
och jag hoppas att jag ska kunna ta mig
ur penna-mot-papper-koman, och att
Malmö och Göteborg tycker om mig ändå.


Kommentarer
Postat av: Elsa

Jag tycker så otroligt sjukt mycket om dig! Och imorgon ses vi äntligen, som jag har längtat!!!!

2007-12-05 @ 12:07:08
Postat av: Malmö

Malmö tycker om dig ändå, det kan Malmö lova! Malmö orkar inte heller skriva brev längre, men längtar tills Bohuslän hamnar under skosulorna igen och MAlmö och Småland kan leka, om Småland vill det?

2007-12-05 @ 17:25:58
Postat av: Emma (som förstår)

SÅ vacker text, Jen! Som en sång, som vintermorgon, lugn och mjuk.

2007-12-06 @ 14:27:37
URL: http://egentligen.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0