tjugonionde november.

Och du kommer närmare och närmare.
Hela tiden gör du det.
Och jag vet att jag snart inte kommer att kunna värja mig.
Men det är kanske såhär det är.
Det kanske inte är filmiskt himlastormande.
Den riktiga känslan kanske baseras på trygghet.

När jag går upp ur sängen på lördagsmorgonen,
och ser dig stå i köket och baka frukostbröd.
Ser din nakna rygg.
Och känner ömhet. Men inget hjärtdunk.
Det kanske inte gör något. Det kanske räcker med ömhet.

När jag i halvsömnen trevar längs lakanen efter din arm.
Eller när du svänger ihop en gryta, tar ett glas vin
och säger det var väl inget med det.
När du omedvetet tar upp och kysser min hand,
eller när jag hör dig skratta åt något du läser i en bok.

När jag tänker att du är nog den jag borde vara hos.
Fast ändå ryggar tillbaka.
Vad är det som inte kopplar hos mig?
Varför faller jag inte?

Kommentarer

Jag tror inte på det himlastormande. Jag tror att det är bra ändå. Det är tryggt och stabilt och antagligen precis sådant både du och jag behöver. Så rygga inte.

Skriv en kommentar








Tema Dialog gjort av Mimmi Thorneus