tjugofemte april.

Om två dagar åker jag.
Mot östgötaslätten och mitt hjärta.
När jag tänker på att det har gått ett helt år
sedan sist blir jag alldeles matt.
Vart tog den tiden vägen?
Och hur har vi egentligen kunnat stå ut.
Utan varandra.

Nu hoppas jag på regnluktande promenader
genom ett sovande Mjölby, vinglas på balkongen,
vitsippor, middagar, brödernas oneliners
och ditt liv rakt in i mina hörselgångar.
Det var så länge sedan vi stämde av allting.

Och på ren jävulskap ska jag åka förbi motellet
och räcka ut tungan så långt jag kan.

- - -

Vardagarna är numera fläckade av nedstämdhet.
Längtar hela tiden efter helgerna.
Att få somna i din kram. Att få äta mig mätt på viltkött.
Att få börja lördagsmorgnarna med hotellfrukost på Laholmen.
Läsning i flera timmar. Nybakat bröd, en film eller två.
En hand i min och mjuka läppavtryck i nacken.
En ständigt återkommande tanke: sämre kan man ha det.

tolfte april.

Och efteråt ligger vi nära och andas fort
med de höj- och sänkbara bröstkorgarna.
Och du krokar fast lyckliga blicken i min
och säger att du tänker på oss på ett annat sätt.

Och när du somnat finns jag bredvid, vakandes.
Rädd för att du ska försvinna om jag tittar åt ett annat håll.
När jag gråter och du frågar varför, berättar jag bara fragment.
Skärvor av en alltför stor oro som fortsätter växa.

Okontrollerad ledsamhet. Ett finare ord för panik.
Det finns ingen anledning till att det inte skulle vara vi.
Så säger du. Och jag håller med.
Jag vet bara inte hur man handskas med ett vi.
Tema Dialog gjort av Mimmi Thorneus