andre september.
då vi var på väg tillbaka till jobbet efter lunch.
Jag vet inte vilket som är roligast; att prislappen
sitter kvar eller att hon faktiskt tittar på klänningen
som om hon tänkte köpa den.
Tillbringade förmiddagen hemma hos
vår tidigare infrastrukturminister, Åsa Torstensson.
Hon är ju som bekant född och uppväxt i Strömstad.
Och dessutom lite svår att intervjua.
Mal på så mycket och trasslar in sig i argument
(ja, ungefär som när hon satt på ministerposten alltså...)
Ikväll väntar ytterligare två jobb.
Först en paneldebatt angående akutvården i Strömstad,
därefter blir det en sväng till Skagerack för att fota Smokie.
Jag hoppas att jag kommer i tid till Living next door to Alice,
samt publiken som då förhoppningsvis vrålar 'Alice, who the fuck is Alice?'
Och imorgon kväll väntar trevligheter.
Då tar jag och Linda färjan till Sydkoster, äter middag,
dricker flera glas vin och lyssnar på Christian Kjellvander live.
Det blir fint det!
Efter jobbet tog vi en promenad genom Strömstads bakgator.
Gräddglass som rann från pinnen och ner över fingertopparna.
Kommenterade halvklara byggprojekt, luktade på kaprifolerna.
Vi tog linfärjan över till andra sidan.
Ut på Nötholmen och in mellan skymda granverk.
Ljuden från Spahotellets uteservering mer diffusa efterhand.
Hör du att de spelar Bad Moon Rising?
Vi satt på klipporna i flera timmar.
Såg skymningen komma. Såg färjan komma.
Tänkte på en lillebror i Östergötland.
Pratade om hemliga saker.
Pratade om andra saker.
Ett förlösande skratt är ibland allt som behövs.
Nu ringer kyrkklockorna över Strömstad.
Värmen, ruljansen och människorna börjar vakna.
Jag har öppnat fönstren och balkongdörren här på tidningen.
Dricker kaffe. Äter tunnbrödsrullar. Läser nyheterna. Läser annat.
Elsa som berättar att Kim Källström leker med sitt barn vid hennes jobb.
Lova som berättar att man inte behöver vara solbränd om man är intellektuell.
Michael som oväntat kramar om mig länge efter intervjun.
Jag ska sitta såhär en stund. Inte göra någonting.
Lyssna på Finishing School. Landa och starta.
Börja skriva.
Om en konstutställning. Om ett ungdomsläger. Om en trädgårdsjournalist.
Och om Gösta Unefäldts signering av den femtonde Polisen i Strömstad.
Och till kvällen vill R. och hans lilla barn komma förbi,
efter att de varit på Koster. Säga hej och äta lite glass.
Har precis pratat i telefonen med
en kille från något filmbolag.
På måndag ska jag följa med ett team
ut till Koster, där de ska spela in en novellfilm.
Jag läser i manuset och känner att jag inte är
helt hundra på att jag vill följa med.
"The Getaway Reservoir Bitches är en fartfylld,
actionspäckad story om fyra sexiga hårdkokta brudar,
som efter ett stort juvelrån flyr till sommarparadiset Koster".
Jag ger mig fan på att det manliga filmteamet har slängt
in några flatscener där de "hårdkokta brudarna" badar
i våta genomskinliga t-shirts.
Jag har fördomar så att det stänker om det.
Igår kväll åkte jag och R. in till Halden,
och gick på en konsert i 60-talets anda.
Helt fantastiskt bra var det.
Och ovan huvudet på oss lyste den mäktiga
Fredrikstens fästning från sin bergstopp.
Och i bilen på hemvägen, när allt var mörkt
och utomlandets gula mittränder gled över till vitt,
ville han lyssna på Annika Norlin.
Idag jobbar vi bara fram till lunch,
och sedan ska vi på utflykt. Blir middag,
därefter stadsvandring och sedan minigolf.
Jag har aldrig spelat minigolf utan att fuska.
Ska bli intressant att se exakt hur mycket jag suger,
eftersom jag aldrig kunnat varken kasta, slå eller sparka rakt.
Egentligen skulle vi åkt på en båttur till någon
av holmarna, men då var det en (guess who) som vägrade.
Motvalls kärring, som vi säger hemma.
Midsommar imorgon.
Min uppgift hittills är att baka den där limetårtan.
Åh gud, den kan vara tidernas godaste kaka.
Hej med er.
Det är märkligt hur fort tiden går.
För snart ett år sedan definierades lyckan
i internationell fotboll.
En gigantisk världsfest som vi hade längtat
i flera månader efter.
Vi pratade fotboll. Tänkte fotboll. Levde fotboll.
Drack vin och såg matcher på Kontoret om kvällarna.
Blev hysteriska då uppkopplingen till SVT Play fuckade upp.
Nynnade på Wavin' flag twentyfourseven.
Höll tummarna för Tyskland så hårt att knogarna vitnade.
Mesut Özil. Bastian Schweinsteiger. Miroslav Klose.
Philipp Lahm. Lukas Podolski. Cacau. Bronshjältar till slut.
Större sportevenemang skänker en ren kollektiv glädje
som är svår att hitta någon annanstans.
Det känns hårt att det dröjer så länge innan EM,
men snart drar damernas VM igång. Fint ska det bli.
Linda berättade nyss den gladaste
och finaste nyheten på länge.
Inga ledsentårar här inte.
Nu blir det kalas hela veckan lång!
Imorgon måndag befinner sig Erik Hamrén
på Råsunda för att träna den utagna EM-truppen
till matcherna mot Moldavien och Finland.
I fredags var han i Strömstad och sparkade
boll med fotbollsgymnasiets elever.
Från förbundskapten till ledare på gräsrotsnivå.
Hej kontrast!
Besöket i Strömstad var något av en hemlis,
eftersom Hamrén inte ville ha dit massmedia med
tanke på de väntande EM-matcherna.
Jag var den enda journalisten som fick vara
med under träningsmatchen på morgonen,
och senare under hans föreläsning på gymnasiet.
Bohusläningen och radion fick samsas om 20 minuter
med honom efteråt.
Det känns stort.
Jag har suttit intill Erik Hamrén på en scenkant i en aula,
dinglat med benen och skrattat tillsammans med honom.
Samtidigt sitter stora sportjournalister runtom i Sverige
och suktar efter ett uttalande inför Moldavienmatchen nästa fredag.
Jag är förmodligen för naiv för att förstå att
det här var ett previlegium.
Jag märker vissa förbättringar i min kamerateknik.
Jag blir glad och tackar Linda för all hjälp och motivation.