medan du sover skriver jag.

Utanför glasrutan går åskan.
När jag försöker gå på dammigt sommargrus,
får jag istället blöt höst på fötterna.
Det blänker både på kinden och asfalten.

Jag vill inte säga olycklig för det vore
att vila på lögner.
Men du kommer aldrig att bli min poesi.
Det kommer aldrig att skrivas lika många ord
om dig som om honom.
Om honom som ägde de där jeansen.
Om honom som bodde på den Elektriska gatan.
Det gick en stöt genom mig varenda gång
den oskuldsfulla tillvaron brast.

Det spelar ingen roll att du och jag doppade
tårna i bohuslänskt vatten i somras.
Eller att vi körde långt över hastighetsgränsen
mitt i natten på en av Stockholms mest
trafikerade leder.
Det kommer ändå aldrig skrivas lika många
ord om dig.

Fast ibland ger du mig gåshud.
Och ibland vilar jag gärna kind mot kind
med dig och filosoferar tankar.
För emellanåt är du en stjärna, och då vill
jag gärna ta på dig.
För själv lyser jag inte särskilt starkt just nu.
Men när jag sätter mig ner och gör dopp i minnet,
kommer jag ändå alltid fram till samma sak.
Du är för osorterad som person.
Jag behöver inte dig.

Du kanske inte behöver bli min poesi.
Det kanske räcker med att köra för fort
i huvudstaden.
Vi kanske ska hålla oss på den nivån,
så att vi får den passion vi förtjänar.

Det vore nog bra för mig om jag slutade
slita ut skor på Elektriska gatan,
och började slicka såren tillsammans med
annan asfalt.