medan du sover skriver jag.

Varför kommer ni alltid i sista hand.
Vilka kortslutningar bär ansvaret.

Ni sitter mittemot varandra i köket.
Med flera hundra om vilande i munhålan.
På bordet ligger en besvikelse och skräpar.
Kan någon samla ihop smulorna?
Kan någon vara så vänlig?

Och det bränner.
Och du blinkar bort.
Och sedan undrar ni gemensamt om
jag saknar er egentligen är en lögn,
eftersom den aldrig bevisas.

Utomhus exploderar nya kulörer.
Och värmen stiger, och ni blir tvungna att gå in.
Och alla om förökar sig.

Besvikelsen sväller till oönskad storlek.
Ni borde börja ta den för givet.
Du får stanna hemma.
På sin höjd får du se en vårbrasa,
men i övrigt får du stanna hemma.
Och bomullsklänningen kan hänga där den hänger.

Det står aldrig om sådant här i broschyrer.

Vi har fortfarande förmågan att fylla i varandras tänkta ord.
En telepati skapad utan kött och blod.
Och som de flesta andra kärlekar  stryker du lycka
över mina kinder, men postar också handskrivna brev som luktar gråt.

Jag vet hur du vänder och vrider dig i kronisk framtidsrädsla.
Och jag vet också hur du girigt griper efter varje förnimmelse av ett skratt.
Precis som alla andra naiva dårar har vi ibland stunder
då vi litar blint på slumpen , och tror att den har något bra åt oss i sitt sköte.
Att vi aldrig lär oss.

Vi sitter vid vattenbrynet. Nedanför huset där hundratals kvinnor före oss
hämtat kraft och mod och stolthet. Hämtat vetskap om att man duger
som man är. Att man inte ska behöva pressas in i trånga normkostymer
för att kunna känna och leva och fånga intryck.

Och snart åker jag hem. Hem till en annan form av trygghet. En mer säkrare.
Där man kan le mot människorna utan att göra sig till.
Där fötterna inte behöver gå i sicksackmönster för att ta sig fram.
Och jag hoppas att du kan ta tågen genom landskapen
och åter fylla i mina tänkta ord.
För som vattenfläckarna i brevet avslöjade; vi måste säras på, men inte än.