medan du sover skriver jag.

Vi ligger båda glömda i varandras liv.
Så skrev jag om dig för drygt tre år sedan.
Jag trodde att det var så.
Tankarna staplades på det viset innanför
pannbenet, och jag slängde ut dig ur minnet.

Jag drack några koppar och fick åter
kallt kaffe på tungan.
Och tiden har gått förbi oss.
Midsommar passerade och jag vaknade med
sömnen fortfarande i ögonen.
Med din arm runt mig, och ett täcke på sned.

Det kanske går åt en del pengar.
Med ett plastkort är det enkelt.
Jag betalar och köper mig minnen och upplevelser,
som jag sedan kan stoppa ner i jeansfickan.
De kan vara bra att plocka fram när Hösten
börjar ge mig käftsmällar.

Så jag tog tåget upp till Huvudstaden,
och såg Bohuslän försvinna bakom mig i 200 km i timmen.
Men Stockholm är inte mitt, och kommer heller aldrig att bli.
Precis som du.
Men det är det minsta problemet.

Det blåste kallt om Skeppsholmen.
Dina bara armar hade gåshud. Mina också.
Men det var först några timmar senare när du
drog av dig de där vackra jeansen,
som min hud reagerade.

Du visade mig Söders bakgator och Östermalms fina kvarter.
Du berättade om det och det.
Om de husen, om de parkerna, om de människorna.
Jag minns inte vad du sa. Jag lyssnade inte.
Jag höjde volymen så att jag inte hörde dina ord.
Så att jag kunde betrakta dig i smyg och stillhet.
Du märkte nog inget.
Förrän korsningens ljus visade klarrött och min mun
var intill din.
Du smakade förvånad.

Staden var mörk och visade natt.
Människorna hade förvandlats till ansiktslösa
silhuetter innan vi var innanför din dörr.
Några minuters väluppfostran och artighet,
när du hällde upp varsin kopp svart.

Det var inga problem att skala av sig ett par
stuprörsjeans. Mina fingertoppar som drog längs
med din sköra vackra hud.
Ett naket bröst mot din varma handflata.
En västkustkropp mot en östkustkropp.
Svett.

Stockholm är som bäst inuti.