Jag tror på henne.

Sjömansskjortan är rentvättad och nystruken.
Och jag vet att fredagen kommer sitta fast
i hjärtat resten av hösten. Fötterna kommer
att ömma och rösten kommer att vara lite hes.
Och jag kommer att blanda ihop kvällen med
ordet lycka.

-

För någon vecka sedan var en av flickorna här.
En vacker del av Bullerbyfamiljen.
Och vi berättade så mycket.
Och jag sa som det var.
Och jag grät mot hennes axel.
Allt som hände vid elva års ålder kom fram.
Och det kändes så fruktansvärt skönt.

Och andra dagen satt vi med ryggarna mot tapeten.
Och hon hade gråt under ögonen och var full av
frågetecken. Och jag vet inte vad jag ska säga,
hur jag ska trösta. Jag vet inte om kramar hjälper.
Men jag tror på henne. Hon kan kämpa. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0