medan du sover skriver jag.

Hon är dotter till någon
som inte längre finns.
Från sina lakan ser hon
hur solen går fram och tillbaka
över golvplankorna.
Efter tretton år med kroppen
tyngd mot madrassen har hon
börjat ana träsprickorna.

Hon tänker att människan ibland
är som ett kugghjul.
Att vi gärna vill haka fast
oss i varandra och kalla det Kärlek.

Hon som är dotter till någon
som inte längre finns,
känner hur vita armar krampar,
hur ordet rädd har fått
en ny innebörd.
Hon tänker att hon inte kan haka
fast i någon nu längre.