Peter trivs bra nu.
Peter Jöback berättar entusiastiskt att han äntligen känner
sig hemma i Huvudstaden och ett nytt lågtryck verkar dra in över
östra götaland. Och berätta inte mer, för jag vet redan.
Det är vatten på löven utanför och Hösten står i beredskap
att vältra sig över en. Omsluta en med gran, tall, väta.
Våra udda tekoppar står uppradade på hyllan.
Imorgon ska vi äta en bakad kaka och diskutera
de skrivna orden som vi lyckats pressa fast på vita ark.
Varje text får ta 25 minuter.
När de lediga dagarna tar över, kommer Elsa.
Och jag längtar efter hennes kramar, hennes röst, hennes ansikte.
Men jag känner mig maktlös. Och det är det värsta.
Realtid.
Som en av vårdagarna förra terminen. Med ansiktena mot solen.
Och allt kändes ganska nära strofen Allt Är Som Vanligt.
Och efteråt. Jag grät mig igenom middagen.
Tårarna rann stillsamt ner i köttfärslimpan.
Sedan mer okontrollerat, hackande.
Och alla nya människor måste ha trott att jag är väldigt labil.
Snart måste jag börja banka huvudet i väggen
för att förstå realtid.
För att förstå att SGF 06/07 aldrig kommer tillbaks.
En annan typ av vardag.
Varje gatunamn här mynnar ut i ett hjärtslag.
Och från gräskullen kan hon se hela staden.
Labyrinterna av trottoarer som ringlar runt runt.
Om dagarna går hon på dem tills de försvinner ut i tomma intet.
Natthimmel trycker sig ner mot lägenhetstaken.
Där inne står kärnfamiljen och bryner boskap på spisplattorna.
Nu kommer snön.
Det är länge sedan det blåste förbi kaprifol i luften.
Nu heter det visst att det är november ute.
Fuck november.
Vid kvart-i-fem-ekot är det redan svart.
Mörkt när man går, mörkt när man kommer hem,
säger statistiksvensson och suckar hårt och djupt.
Hon ska tända rätt antal ljus de fyra adventssöndagarna.
Det kommer inte att hjälpa.
Hon längtar efter prickigt klänningstyg och människor med annorlunda dialekter.
Och det är då själva fan att hon inte kan leta upp en krage att ta sig i.
Och egentligen borde hon gå ut när de regnar istället.
Ingen kan skilja på gråt och vattendroppar.
Det kan vara beklämmande att sitta inomhus med tårkanalerna öppna.
Hon är rädd att han i rummet tvärsöver ska lyssnahöra.
Nej, hon är inte svag.
Hon saknar bara en annan typ av vardag.
Jag tror på henne.
Och jag vet att fredagen kommer sitta fast
i hjärtat resten av hösten. Fötterna kommer
att ömma och rösten kommer att vara lite hes.
Och jag kommer att blanda ihop kvällen med
ordet lycka.
-
För någon vecka sedan var en av flickorna här.
En vacker del av Bullerbyfamiljen.
Och vi berättade så mycket.
Och jag sa som det var.
Och jag grät mot hennes axel.
Allt som hände vid elva års ålder kom fram.
Och det kändes så fruktansvärt skönt.
Och andra dagen satt vi med ryggarna mot tapeten.
Och hon hade gråt under ögonen och var full av
frågetecken. Och jag vet inte vad jag ska säga,
hur jag ska trösta. Jag vet inte om kramar hjälper.
Men jag tror på henne. Hon kan kämpa.
Ett sätt att överleva.
genom villagatorna. Med solen i ögonen
och lite kyligt mot kinderna.
Och du satt i parken med sulorna mot gruset
och kände vanilj och lakrits mot tungan.
Och du går omkring och saknar.
Kanske att det skulle gå över.
Men allt känns fortfarande väldigt fel.
Och det är mer regel än undantag att
det bränner bakom ögonlocken.
Du ser samma grantoppar från ditt fönster
som du gjorde året innan.
Men det vilar andra himlar och bilder över dem nu.
Skärt över lägenhetstaken.
Och en pojke i rum nr 2 som har börjat le.
Och du tänker att det där leendet är ganska fint ändå.
Men innerst inne bekommer det dig inte ett dugg.
För när helg förvandlas till vecka tar du tåget
in till högskolestaden och dricker svart
med någon som är mera värd.
Det är ett sätt att överleva.
