medan du sover skriver jag.

Och medan jag knyter tygskorna kommer det röster från radion.
Peter Jöback berättar entusiastiskt att han äntligen känner
sig hemma i Huvudstaden och ett nytt lågtryck verkar dra in över
östra götaland. Och berätta inte mer, för jag vet redan.
Det är vatten på löven utanför och Hösten står i beredskap
att vältra sig över en. Omsluta en med gran, tall, väta.

Våra udda tekoppar står uppradade på hyllan.
Imorgon ska vi äta en bakad kaka och diskutera
de skrivna orden som vi lyckats pressa fast på vita ark.
Varje text får ta 25 minuter.

När de lediga dagarna tar över, kommer Elsa.
Och jag längtar efter hennes kramar, hennes röst, hennes ansikte.
Men jag känner mig maktlös. Och det är det värsta.