Väsentligheter.
Det känns inte riktigt bra nu.
Det är någon som vill få tag på dig.
Hela tiden vill någon få tag på dig.
Slita upp, rota innanför.
Du vill känna dig uppmärksammad.
Men inte genom ett chattprogram.
Och det är som hon säger;
det blir svårt för dem att acceptera
att lycka inte finns här.
Det är därför de pratar på om sina
egna eskapader.
Som ett slags barriär mot dina veckodagar.
De vet helt enkelt inte hur de ska handskas
med en kronisk sorg.
En ovilja till livet just nu.
Visklek.
Hon har så bråttom idag. Och alla dagar nuförtiden.
Som knappt kännbara rörelser pendlar kjoltyg runt benen.
Och det finns glans och lyster och en förlägenhet under rågblond lugg.
och små små dammvirvlar som legat bortglömda
kommer fram i ljuset.
Tak, golv, väggar. Överallt prismor.
Och alla polaroida minnen skvallrar om en annan tid.
Skvallrar om dagar som misshandlats av ohållbar sysselsättning.
Skvallrar om nätter som tagits tillvara på under gatlampors blänk.
Och om hon skulle leka viskleken skulle du vara den ende som hörde.
Den enda som gissade rätt på slutet.
Jag lever inte på kredit längre.
Och jag önskar att du var här nu.
Och fick uppleva skrattet och ruset
som för en gång skull inte är kortvarig.
Hur en lightversion av eufori har börjat
arbeta inom mig.
Jag glömmer nästan bort hur enkelt det är.
Att veta var ens hem och framtid är.
Att gå inom dörren till en tidningsredaktion.
Att lyfta luren, boka möten, träffa människor.
Få möjligheten att lyssna på deras åsikter, berättelser.
Anteckna, arbeta med språket.
Se hur orden ger sig hän och en text tar vid.
Jag kan fortfarande inte se mig själv någonannanstans.
En kort stund på förmiddagen samlas vi runt kaffet.
Någon har bakat en kaka. Är alla tillsammans? Fattas det någon?
Diskussionerna tar vid. Utbytet av gemensamma leenden tar vid.
Och vi pratar roller mellan män och kvinnor.
Hur snedvridna många attityder är.
Och jag bubblar inombords.
För utbytet är intellektuellt och berikande.
Och det var länge sedan jag upplevde det.
Och Strömstad är vackert.
Havet, staden, Kosterbåtarna vid kajen.
Och jag älskar gatorna, gränderna, upp- och nerförsbackarna.
Hur trottoarerna tar mig runt hörnen
och ger mig nya dimensioner.
Och på kvällen när jag kör över bron ut till ön
känner jag mig nöjd. Jag har tillfört något under dagen.
Jag har uträttat något som jag är jävligt bra på.
Ingen Jante-lag kan någonsin stoppa känslan
av att se sin byline under en bra artikel.
Kvällen kommer och jag går ner till stranden.
Varje kväll gör jag det.
Går längs vattenbrynet och tittar ut på bränningarna.
Sitter i sanden och håller hundraåriga musslor mellan fingrarna.
Och jag ser hur solen så smått börjar lägga sig ner mot klipporna.
Inte en människa syns till. Turisterna har inte kommit till ön än.
Allt är fortfarande mitt.
Och jag önskar att hälften av mina hjärtslagvar här nu.
Jag skulle visa dig all min uppväxt, och vi kunde be
alla de andra att dra åt helvete.
Du vet att jag har bokat biljett till helgen,
men du vet också att det bara är för din skull som jag
lämnar det här.
Sista hand.
Vilka kortslutningar bär ansvaret.
Ni sitter mittemot varandra i köket.
Med flera hundra om vilande i munhålan.
På bordet ligger en besvikelse och skräpar.
Kan någon samla ihop smulorna?
Kan någon vara så vänlig?
Och det bränner.
Och du blinkar bort.
Och sedan undrar ni gemensamt om
jag saknar er egentligen är en lögn,
eftersom den aldrig bevisas.
Utomhus exploderar nya kulörer.
Och värmen stiger, och ni blir tvungna att gå in.
Och alla om förökar sig.
Besvikelsen sväller till oönskad storlek.
Ni borde börja ta den för givet.
Du får stanna hemma.
På sin höjd får du se en vårbrasa,
men i övrigt får du stanna hemma.
Och bomullsklänningen kan hänga där den hänger.
Det står aldrig om sådant här i broschyrer.
Det finns de före oss som.
En telepati skapad utan kött och blod.
Och som de flesta andra kärlekar stryker du lycka
över mina kinder, men postar också handskrivna brev som luktar gråt.
Jag vet hur du vänder och vrider dig i kronisk framtidsrädsla.
Och jag vet också hur du girigt griper efter varje förnimmelse av ett skratt.
Precis som alla andra naiva dårar har vi ibland stunder
då vi litar blint på slumpen , och tror att den har något bra åt oss i sitt sköte.
Att vi aldrig lär oss.
Vi sitter vid vattenbrynet. Nedanför huset där hundratals kvinnor före oss
hämtat kraft och mod och stolthet. Hämtat vetskap om att man duger
som man är. Att man inte ska behöva pressas in i trånga normkostymer
för att kunna känna och leva och fånga intryck.
Och snart åker jag hem. Hem till en annan form av trygghet. En mer säkrare.
Där man kan le mot människorna utan att göra sig till.
Där fötterna inte behöver gå i sicksackmönster för att ta sig fram.
Och jag hoppas att du kan ta tågen genom landskapen
och åter fylla i mina tänkta ord.
För som vattenfläckarna i brevet avslöjade; vi måste säras på, men inte än.
Den andre december nollåtta.
Hur det skälver i timret.
Något om hur snö kan se gammaldags och använd ut,
det beror endast på hur ljuset faller.
Hur en kropp luktar om morgonen,
hur ben och veck luktar.
Kanske vanligt svett. Kanske en dyr lotion.
Hur sysselsättningar blir till rutiner.
Att ni måste bränna gräset för att få det riktigt grönt.
Det är länge sedan jeanshöfterna skavde mot varandra.
Men det fanns en tid då de gjorde det.
Då ni fantiserade om en gemensam bäddmadrass.
Men du kanske ska vara glad att det inte blev så.
Det är alltid bra med ett visst motstånd mellan människor.
Du läser dikter av någon svensk jävel.
Vad vill hon/han/det säga?
Att du själv är värdelös? Det kan vara så.
Att du ska vara tyst när du dricker dyr lokal glögg.
Att den ska tumla runt i käften som ett franskt årgångsvin.
Hon/han/det får ge ut diktsamling.
Det får inte du. Trots att dina ord talar sanning.
Är inte det väldigt beklämmande?
Du och hon har varsitt rum.
Ändå sover ni i samma säng om nätterna.
Du vaknar i sked vid femsnåret,
med en bastukvav värme i ansiktet.
Hennes arm kring din midja.
På morgonen frågar hon varför du gick in till dig.
Ska du säga som det är?
Att du önskar att hon offrade lika mycket för dig,
som du för henne.
Nej, du tiger.
Och sedan tänker du på jeanshöfterna igen.
På hur de egentligen rimmade illa med ditt framtida liv.
Men nu längtar du till en port i en storstad.
Till en dörr med ett namn på, som tar fram mer sånger
än du kan hantera.
Alla de där veckorna hade ett tydligt soundtrack.
Olika melodier. Olika tillfällen.
Det är lätt att känna åtrå inför Hey Jude.
Förlorad, antar jag.
kvällståget tolv timmar norrut".
Meningen skulle ligga som en lättnad
i din mun. Du skulle vilja använda den
mot de som behövde höra den mest.
Och din syster,
kött och blod i grannlandet,
hör inte av sig.
Runt köksbordet pratar ni numer om år.
År av undran. År av förtvivlan.
Och han säger; att tids nog får vi säkert ett brev.
Tids nog är ett obefintligt begrepp.
Du kan bli pjäsförfattare.
Du har tänkt alla tänkbara scener.
Legat sömnlös och funderat på orsaker.
Utom den verkliga.
Den, där Logiken uteblir.
Sjukskriven på grund av avslitna blodsband.
"Har du syskon?"
"Ja, två systrar".
"Hur gamla är de?"
"Nej, vänta, jag sa fel. Jag har bara en syster".
Du drar handen längs med putsen.
i en storstad som denna.
En stad där Fogelströms minnen
sitter i fasadernas puts.
Du ser himlen byta gråskala
medan förmiddagstimmarna passerar.
Holmen med det gamla Kastellet.
Du möter inte en människa.
Hur länge kan man stå vid ett rostigt staket
och titta ut över en uppvaknande fjärd?
Igår åkte du bort från vardagen,
bort från det som i folkmun kallas Bynn.
Du var trött på efterhängsen reklamradio,
trött på svarta tavlor där dagens middagsmat
suddas ut efter några timmar.
Solkiga nattlinnen, en vän som aldrig hinner
prata med dig, elektroniska beställningar
istället för besök i verklighetens bokhandlar.
Du orkade inte med det där längre.
Orkade inte ge hela tiden.
Ensamheten som en stadsmorgon kan ge,
är svår att uppleva på annat håll.
När bortglömda leenden dyker upp i gränderna,
när du har vit varm choklad i magen.
Då kan allt annat fara åt helvete.
Du tål inte aprikoserna.
Stjäl en del av dina dyrbara timmar.
Hon strör salt i såren, men låtsas inte om det.
Hon kan tala vilseledande, så att väggarna
sluter upp omkring dig.
Varje vecka kommer hon.
Ibland har hon med sig frukt.
Aprikoser från ett orange land.
Du vet om att hon har blivit skändad på arbetstid.
Du vill hjälpa.
Du hjälper.
Du berättar och visar.
Talar om si och om så.
Hon låter sig serveras, men diskar aldrig undan efter sig.
Juicen tar slut. Brödet tar slut.
En ny tandborste finns på toaletten.
Du vill säga att ni bara ska vara två, inte tre.
Du vågar inte, eftersom hennes erfarenheter redan är sargade.
Det blåser vinbärsvindar genom fönstren.
En lillebror har torkat köksbänken och ställt
skorna på rad. Han kallade det för överraskning.
Du blev glad. Rentav lycklig.
Vad är skillnaden?
Dagarna övergår i nya dagar, och vid ett veckoslut
längtar du alltid bort.
Bort från panelen med Falu rödfärg.
Bort från en grusad uppfart där en kvinna
med mjuka frukter, snart ska parkera.
Landets näst största sjö.
landets näst största sjö.
Den har varit ett godtagbart substitut
till hennes naturliga miljö.
Hennes uppväxt och barndom.
Men "vågor som vågor" kan aldrig
bli en del av hennes vokabulär.
När hon om förmiddagarna bäddar
okända människors sängar.
När lakanen fortfarande är torkvarma
efter att tvätteriet lämnat dem, då först
kan hon tänka längre än näsan räcker.
Då först kan hon stanna upp och betrakta
den verklighet hon lever i.
De där dagarna som passerar och har
fått etiketten Livet.
Hon upptäcker hur svårt det är att vara
människa, hur svårt det är att liksom klara sig.
Hon sitter vid det lånade köksbordet
och äter lavendelskorpor som en kvinna bakat.
En kvinna, som varje gång de ses, kramar
om henne moderligt.
Det rullar in grålila moln över landets näst största sjö,
och hon vet att hon borde gå ut i trädgården och
ta in tvätten.
Men så tänker hon att hon inte orkar vara duktig,
att det inte är hela världen om kläderna skulle
bli våta.
För efter regn kommer ändå solsken, säger optimisterna.
Och hon måste brygga mer kaffe för att överleva.
Tittar hon ut genom fönstret så är Sjön där.
Och går hon nerför backen så är Sjön där.
Och det är som det är, men hela hennes liv
är präglat av öppen horisont.
Hon möter aldrig människorna hon bädar och
dukar åt. Som om hon gjorde arbetet förgäves,
ett arbete åt ingen alls.
Området. Restaurangen. Stugorna. Parkeringen. Husen.
Allt tyder på en cirkus där man bor och arbeter på
samma plats.
I backens ena ände; gården.
I den andra; ens dagliga sysselsättning.
Varje dag upp och ner samma sträcka.
På lång sikt kan hon komma att kvävas här.
Hon och hennes andra hjärtslag har fått det så fint.
Det säger alla. Och hon vet att det är sant.
Att hon borde vara nöjd. Men sanningen kan alltid
modifieras. Man kan alltid få det bättre.
Det är lite bra att vara uppriktig på det planet.
Nu regnar det. Det är sommarens andra månad
och det strilar långsamt och finstämt.
Hon tycker om det, njuter av det.
Skyr solen och de varma graderna.
Är glad åt varje mulen blåsdag.
Hon skulle helst vilja ha oktoberväder jämt.
Det är då hon andas som bäst.
När tröjorna är långärmade,
när stearinet bildar skuggorna på väggarna,
när asfaltens sårsprickor fylls med regnvatten.
Sommaren är inte årets höjdpunkt.
Endast kaprifoldoften från nattduksbordet
om kvällarna.
Vad har jag för ögonfärg, frågar du
kastar sig mellan rosenbladen.
Och världen ligger vit av tyll
och vi har tre flickors skratt i maggroparna,
och klänningar som svävar fritt.
Och Strokes, säger du,
vi måste lyssna på The Strokes!
Och hela natten ligger ljuden och
trevar i hörselgångarna.
Insektsljud. Popljud. Avslutningsljud.
- - -
Och nu är det en halvtimme
sedan du kom hem.
I ett helt annat land.
Haga.
När vi vaknar om förmiddagarna
i rödfläckiga lakan
har det aldrig varit enklare.
Golvet knarrar, taket knarrar.
Omgiven av ett dussin hjärtan som vill en väl.
Som man inte behöver huka sig för,
sitta tyst för, ta omvägar kring.
Äter smörbrödost med solen
som trycker sig mot köksglas.
Mina skivor med göteborgsromantiken ligger på bänken
för att någon i familjen har frågat efter dem,
vill lyssna på dem, vill diskutera dem.
Och du sitter mittemot och ler.
Plåstren stramar, såren läker sakta, men du ler.
Och du ska veta hur rädd jag var när de rullade iväg dig.
Här tar tystnaden form av småfågelsvingar
och vitsippor som vajar över skogsmossa och massiv gråsten.
Kramar leker jage från famn till famn.
Här går timmar innan grusrassel under bilkarosser hörs.
Jag tycker om att kunna ta på lugnet.
Den lille har byxorna hängandes så långt ner på höfterna
att det är en bedrift att han bär upp dem.
Rummet är en färgskala av röttblåttgult.
Vi tittar på hockeysekvenser om och om igen,
och jag förstår det där med att inte få nog av något.
Idag har gommen smakat vitlöksmarinad, tosca och earl grey.
Det har varit söndag och vit linneduk på bordet.
Bestickskrammel och jag är den enda som har matpaus.
Och Nicke frågar om någon ska ut och resa och alla svarar nej
och jomen jag hörde att du skulle till Helvetet.
Om kvällarna får karaktärerna liv,
buktar ut på den elektroniska skärmen.
Då och då passerar en av bröderna genom rummet.
Kaminen är tänd. Vi tar ledighet, grillar korv över glöden.
Du kan sitta på huk nu. På fredag ska taggtråden tas bort från magen.
Och från Sörängen hörs inte en enda viskning.
En sådan där galning.
vet jag att du skulle ha skrattat till och undrat
om jag var en sådan där galning.
Men jag var tvungen att veta.
Och från mitt rum till gruset under ditt fönster
är det inte många minuter.
Och mellan karmen och kanten på rullgardinen
var ljusspringan smal.
Men den fanns där. Du fanns där.
Och jag visste att du läst mina ord
någon timme tidigare.
Att du inte svarat var ett frågetecken.
Jag har haft gråt rinnandes i ansiktet
i två dygn nu. Och du har inte undrat.
Det får mig att för första gången tvivla på dig.
Och jag skulle ha ringt dig ikväll,
men handen fastnade framför mig.
Och jag skulle sagt; jag älskar dig,
men stolthet kom i vägen.
- Båda sidor | Håkan Hellström
Poetiskt horoskop.
Vattumannen 20/1-18/2:
Trots att fyrtio år har gått sedan 1968
fortsätter du att läsa poeter med starkt politiskt patos.
Poesi som inte kan framföras till gitarr är inte poesi -
sommaren präglas, som vanligt, av visfestivaler.
Hösten kommer med lugn och du får utlopp för
din inåtvända sida när du skriver dikt på din kammare.
Favoritpoet: Bob Dylan
Poeter födda i tecknet: Lord Byron, Carl Michael Bellman
Källa: Lyrikvännen. Nr 1/08
