Jag är definitivt en B-människa.
En sådan där som forskarna menar
kommer igång först fram på dagen.
En sådan som inte är gjord för att stå
upp tidigt på morgonen och tycka att livet leker då.
Jag sitter gärna kvar till långt fram på kvällen
och skriver, men tvinga för guds skull inte upp
mig innan tolv på dagen.
Tyvärr är inte samhället konstruerat utifrån B-människor.

Jag dricker kaffe och äter lite naturgodis för
att komma igång. Naturgodis har varit en outforskad
värld för mig tidigare. Jag har inte vågat smaka.
Det psykiska handikappet vad gäller mat finns ju
ständigt med. Men jag försöker så gott det går.
Skratta ni, men den största bedriften har varit att
börja äta vanlig grönsallad.

Igår var jag och Linda och tittade på klänningar
att ha på det kommande julbordet. Sedan gick vi
vidare till en inredningsaffär och klämde och kände
på precis allt. Föreställde oss hur olika saker kunde
passa ihop, färger och former, hur man själv kunde göra.
Och varje dag tänker jag på min nya kommande lägenhet,
och på hur fint det kommer att bli. På vilken ro och trygghet 
jag kommer att känna där.
Nästa vecka ska jag boka in ett möte med med min
kontakt på Peab; vi ska gå igenom val av klinker, kakel,
tapeter och bänkskivor.

Och F skriver att "finast vore om vi bara kunde åka iväg
någonstans, du och jag".
Jag tror att det skulle vara behövligt. Inte som någon
äktenskapsrådgivning, bara som ett sätt att få vara nära varandra.

På senaste skrivarkursen ställde läraren fram ett vedträ på bordet,
och bad oss skriva utifrån det. För min del är det oundvikligt
att inte koppla samman timmer, vedträn och så vidare med Twin Peaks.
Så jag skrev en dikt om The Log Lady, och om en mans fascination
för Douglasgranar. Efteråt var det ingen som förstod någonting.










(För övrigt är "Den Stora Norra" den bästa översättningen av "The Great Northern"...)

Har nyss varit hemma och ätit.
Åt snabbt, och sedan tog jag siesta. Höll på att somna,
och fick kämpa för att komma upp ur sängen och åka 
tillbaka till redaktionen. 

Det börjar bli dags att titta igenom Harry-filmerna nu.
Hade tänkt börja igår, men då lade jag tiden på en totalsanering.
Kroppspeeling, hårinpackning, fotbad, nagellackning osv.
Kändes gött att krypa ner i nybäddat.
Pratade lite med Oskar. Saknar honom ständigt.

- - -

Stampen, den stora mediekoncern som bland annat
Strömstads Tidning ingår i, verkar nu för ett aktivt
miljöarbete. För oss vanliga dödliga innebär det
en intern miljöutbildning som vi gör via intranätet.

"Utbildningen som du gör vid din dator tar cirka 30 minuter
och är beroende av att ljudet är påslaget.
Sitter du i kontorslandskap finns hörlurar att låna i receptionen om det behövs."

En monoton speakerröst mal i en halvtimme
om diffusa mål, och känslan av ett Va? är konstant närvarande.
Tveksamt om jag har upplevt ett larvigare test.
Dock måste jag nog fira lite här snart, för jag vart godkänd,
och fick alla rätt. Oh! Det här kan vara något att lägga till i sitt CV.

Imorse när jag gick igenom gårdagens mail
hittade jag "Idag har du ignorerat mig hela dagen,
ditt lilla helvete". En kärleksförklaring så god som någon, haha.

Nu har jag jobbat åtta dar i sträck, är ledig först till helgen.
Jag håller på att somna. Om det beror på de många arbetsdagarna
eller på texten nedan som jag håller på att skriva, går antagligen
på ett ut.

"Tanums Kommunfullmäktige har haft ett första möte, där de nyvalda
ledamöterna fick presentera sig. Vid sammanträdet valdes också
valberedning för kommande mandatperiod, samt nytt presidium".

Häromdagen åt jag lunch med R. Det gick fint och var trevligt.
Klapp. Men det är mycket att ta med i beräkningen; en 4-årig son,
en pågående skilsmässa där frun fortfarande bor kvar, samt en far
som sitter i Tanumsfullmäktige.
Jomen, så att, jag tycker att det låter som om vi kör...

Igår var jag i Hamburgsund hela dagen på olika reportage.
Var bland annat hemma hos en historieberättare.
Intervjun genomfördes på grov bohuslänska, med flera koppar svart
och ett öronbedövande regn mot det inglasade verandataket.
Varför klaga på långa arbetsdagar när jag får vara med om sådant?
Otacksamhet kallas det.

Jag och Linda hade bestämt oss för att stanna kvar på redaktionen
efter jobbet och pyssla, hänga upp lite tavlor och sådant.
Men allt blir så svårt när Den Totala Lamheten sätter klorna i en.
Så vi gick till Kontoret och åt middag, och sedan vidare till Biblioteket
för att lyssna på en man som berättade spökhistorier. Myschigt.


Foto: Linda, Bubblebloom.blogg.se