Jag lyssnar på Den Svenska Björnstammen
och stryker göromål från dagens to do-list
(som det tydligen heter i bloggvärlden).
Dricker kaffe, drömmer om en eftermiddag utomhus.
Här inne syns dammet virvla fram och tillbaka i solljuset.

Utan att reflektera har jag börjat dela
in veckorna i ensam- respektive tillsammanshelger.
Långa sovmorgnar med högläsning och frukost på sängen.
Eller veckoslut som jag vilar bort i ensamhet.
Det är fint vilket som. Jag behöver båda.
Behöver både dig och mig och var för sig.

Vi uppnår aldrig de där olika skedena som
parsamhället strävar efter att befästa.
Vi bara är. Gör det som faller oss in.
Och jag kan tänka mig att fortsätta ha det så.

Jag går på nylagd ek genom hallen.
Stryker med fingrarna över fina tapeterna.
Utan tavlor än så länge. Måste känna efter hur jag vill ha det.
Pappa hälsar på. Har med sig en vacker nymålad sekretär
och en gammal 1800-talskista.
Jag bjuder på kalvfärsbiffar och chokladtårta som tack.
Vi pratar mycket. Främst om systern i grannlandet.
Om ljusningen, öppningen, den försiktigt påbörjade konversationen.
Och pappa känns lycklig när han berättar om pojken som frågat
om han ska ta med sig metspö till sommaren, eller "om morfar redan har det?".

Jag känner allt och ingenting på samma gång.
Glädje över att jag har en storasyster och en systerson.
Ilska över att vi missat varandra i sex år.