tjugotredje juli.
Såg Håkan i Grebbestad för några dagar sedan.
Det var år sedan sist.
Ett medvetet val.
Förr gick jag på alla spelningar på hemmaplan.
Har säkert ett tjugotal gamla konsertbiljetter sparade.
Men Håkan utvecklades, skrev mer lugna låtar.
Vackra och tänkvärda förvisso, men långt ifrån
den euforiske matros han en gång var.
Jag växte uppenbarligen aldrig ifrån den dansen och febern.
Eller så gjorde jag det, blev vuxen och med det beklämmande nostalgisk.
Nu inser jag att avståndet var bra. Att jag behövde vara för mig själv ett tag.
Jag behövde längta efter Håkan, längta efter allt det som han gav och fortfarande ger mig.
Spelningen i Grebbestad var långt ifrån hans bästa. Men den var känslomässigt viktig.
För trots att jag var där i jobbet med en recension att skriva, kunde jag koppla bort det.
Det var befriande att bara få se honom, få höra honom ropa de så invanda orden Starta bilen!,
befriande att återigen få se människor sträcka upp fem fingrar i luften inför textraden
för jag var nere men uppe på fem.
Och det är befriande att återigen få sitta med hörlurar och textkonvolut,
konstatera att det fortfarande finns ett geni bakom alla orden.
Jag är vuxen nu, Håkan likaså. Och kanske är det därifrån vi får ta det.
Kanske kan jag till och med uppskatta honom ännu mer nu.
Tog ett hundratal bilder under spelningen, bjuder på några av de bästa.
Och efter konserten och recensionen (som jag värkte fram) har jag levt på lite beröm från min fina kollega.
