Och jag har haft de bästa dagarna på länge.
Men också de jobbigaste. För inget gott som inte för
något ont med sig.
Hur gärna man än vill bortse från det,
kommer en tid då du återigen ska
kliva på ett tåg och resa ifrån mig.
Och jag borrar in ansiktet mot din jackkrage.
Och gråter.
Och du stryker mig över håret.
Och gråter.
Jag tror att vi kommer få leva såhär ett
tag framöver. Tills båda står på stadig mark.
Varför känns det alltid som om det kan dröja?

Men det har varit fina dagar.
Dagar då du bakat den där äppelpajen,
(vet du om att det är något av det bästa jag vet;
att sitta på en pinnstol och titta på när du blandar ingredienser).
dagar då vi tittat på män i trikåer som gormat om normand dogs.
Och vi har studerat en läkare och hans patient, och jag föll som
en fura.

Och därefter föll vi båda två när Edward gick genom matsalen,
när ena mungipan ryckte till vid Jessicas ord.
Vi föll vid varje rörelse, vid varje blick.
Solglasögonen, skjortan, pianolåren.

Vi har suttit på ett kafé, kanske ett gammalt vardagsrum,
i Grebbestad. Beställt in en buffé av kakor för att vi inte kunde välja.
Gått runt Strömsvattnet, kommunicerat genom de där interna orden
och lätena. Funderat över alla dessa jävla kolosser.

I en soffa på Kontoret. God mat i magen och din arm runt
min hals. Världens bästa lag, finaste Djurgården, på storbild.
Jag behöver mer hockey i mitt liv, fler matcher, mer lycka baserad på sport.

Om kvällarna plöjer vi filmiska måsten. 
Och jag somnar. Vaknar upp först vid eftertexten. 
Får extra energi som varar hela natten i form av samtal och skratt.
Och runt omkring oss finns Edward och de mörka skogarna i Forks.
Du läser högt ur de två sista böckerna (vet du om att det också
är något av det bästa jag vet; när du läser för mig),
och som vanligt förlorar vi oss i analyser.
Men för oss är det den naturligaste sak i världen att
Edward har en mortelstöt mellan benen.  

Sista natten ligger vi sked. Ser på Twin Peaks.
Din tunga mot min hud (precis som Åke).
Som vanligt bastukvavt, men det är det värt.
Din fysiska närvaro är värt allting.

Fyra dagar tillsammans.
Vi har varit ett enda långt ingenmansland
utan krav eller ambitioner.
Det svåra är att det kan dröja tills nästa gång.

___________________________________________


Och på våningen under ringer telefonen,
och jag hör hur någon svarar
"Ja, det är Dorten!".