Idag är det en sådan dag när man när som helst kan börja gråta.
En dag när man bara vill vara ifred och inte prata eller titta åt en annan människa.
När det känns i hela kroppen att något är fel och man räknar ner timmarna
tills man får gå hem från jobbet.

Inget har gått bra idag. Ingen har svarat när jag ringt,
och de som svarat har vidarebefodrat till andra som haft
semester eller varit sjuka (varför vidarebefodra till någon
som inte finns på plats?). 
Trötthet och tårar har vid otaliga tillfällen samlats bakom ögonlocken.

Om trekvart får jag gå hem. 
Ska cykla förbi Badhuset och boka en tid, och sedan ska jag
tvätta, vädra, diska och städa. 
Och lägga mig i en nybäddad säng och titta på nip/tuck.
Nej, jag ska inte gå ut i det vackra sommarvädret.
Jag tål inte värme.

Kanske ska jag gråta en skvätt. 
Det är inte det minsta synd om mig, men ibland behöver
man gråta av sig, gråta så att axlarna skakar. 
Det är som att man ibland måste spy för att illamåendet ska 
gå över. 
Jag tycker om att gråta, alla spänningar släpper och man kan gå vidare.

Så är det med det.   

Nu TOKÅSKAR det här. Mysigt.
Himlen är alldeles blåsvart och jag står vid
fönstret och räknar blixtarna.
En tidsfråga innan regnmassorna kommer
vräka ner. På jobbet har vi tagit en liten paus,
dricker kaffe och räknar sekunderna tills dånet kommer.

Ikväll ska jag och Linda åka ut till Seläter och
kika på en stuga åt Franny.

Sista anmälningsdag till en återträff med min gamla
högstadieklass och resten av niorna det året,
gick ut för någon vecka sedan. Åhh nej, och jag som
"glömde bort" att anmäla mig. Jag får helt enkelt använda mig
av det sms-svar som min vän Anna var så snäll och författade:

"Hjärtligt tack för inbjudan till att fira tioårsdagen av vårt
farväl till Sotenässkolan. Jag hade hemskt gärna hedrat er lilla
tillställning med min närvaro, men har svårt att komma loss från
mitt arbete som chefshjärnkirurg för Läkare utan Gränser.
Hoppas att ni kan ha en hyfsat trevlig kväll även utan mig." 

Okej. Det är ju naivt att fortfarande tro ont om alla.
Det var ju tio(!) år sedan vi sågs senast. Jag har förändrats,
säkerligen har de också gjort det.
Men det finns liksom ändå ingen anledning att gå dit
bara för att "höra vad alla gör nu för tiden". Jag känner absolut
inget behov av att veta sådant. Det är ett avslutat kapitel.
De barndomsvänner från låg- mellan- och högstadiet som jag vill
ha kontakt med, har jag kontakt med. Resten intresserar mig inte.

Har även fått en inbjudan till Ljungskile folkhögskola.
Journalistlinjen firar 25-årsjubileum i år, och den tidens alla
elever är inbjudna till en stor middag med journalistiska föreläsningar
och seminarier.
Now we're talkning. Den tillställningen ämnar jag gå på.
Där finns det en markant skillnad mellan de båda återträffarna;
på den senare kan jag bredda min samhälls- och yrkeskunskap,
vilket väl alltid borde vara en drivkraft hos människor. 

Nu ska jag strax cykla hemåt och äta middag innan det är dags
att ringa vd:n för Tanums Hamn och Turism, och fråga hur deras
hamnar är anpassade för människor med funktionshinder.

Fotboll igår. Svenska Cupen. LSK mötte Djurgården i Ljungskile.
Förlust med 2-0. Pinsamt att få stryk av ett lag i Superettan.

På fredag är jag ledig, finfint. Ska på linskontroll i Uddevalla,
samt till Emilia för återbesök av naglarna. Till Emma kan
meddelas att mina tummar aldrig varit tjusigare :)

Jag tar mig tid för eftertanke idag.
Trots att det finns annat jag borde göra, skriva, förbereda.
Jag dricker kaffe, lyssnar på några sånger en lillebror har tipsat om.
Äter frukt, öppnar ett fönster. Tittar ut över Strömstad och räknar
ner timmarna tills nästa intervju.

Det har strilat finstämt några dagar.
Människorna börjar bli fler på gatorna, men än kan jag andas.
Och det luktar just som asfalt gör om hösten.

Gjorde ett jobb på Rabbalshede Marknad häromdagen.
Ida var ledig från skolan, så hon ville följa med.
Vi hade det fint, det är roligt att umgås med henne.
Hon undrade hur jag vågade gå fram till helt okända människor
och prata med dem. Ja, det undrar jag också ibland.
Jag gömmer mig bakom en mask.
Vi köpte strutkarameller. Jag plåtade karusellbarn, barn med
sockervaddsklet runt munnen, snidat trähantverk, sladdriga varmkorvar
och tusen andra saker som finns på marknader.
Sedan åkte vi hem till Väjern en sväng och åt nybakat bröd,
innan jag var tvungen att fara tillbaka till Strömstad igen.

Personalfest igår. Vi åt trerätters buffémiddag på Spahotellet.
Gammelrosa siden, Diorläppar, pärlor och utsläppt hår.
Som vanligt var jag och Linda finast och skrattade mest.
Innan middagen hade vi möte, där jag valdes in som sekreterare
i styrelsen. Vuxenpoängen finner inga gränser.

Vaknade tidigt imorse av ett väldigt fint sms från Oskar.
Det har gjort min dag.
Jag minns hur någon frågade mig för något år sedan;
"Har ni fortfarande kontakt? Varför det? Vad pratar ni om?
Själv kom jag honom aldrig nära".

Jag vet inte riktigt. Det har varit en viss känsla sedan Sörängen augusti 2007.
Ölandsresan. Kaffepauserna i gräset bakom Matängen. Diskussionerna.
Den gemensamma cynismen. 
Det var en viss känsla då, och det är en viss känsla nu.

Och även fast vi hörs nästan varje dag,
funderar jag på vad som skulle hända om vi träffades oftare.

Tillbaka på redaktionen efter lite ledighet.
Som vanligt har jag bara sovit, läst ut böcker
och klappat katten. Och tittat lite på hockeyn.
Kul att otippade lag som Tyskland och Danmark vann
sina inledande matcher.

Var hos Wejerborns en sväng och fikade.
Jag och Linnéa härjade i Kusinfjants rum, och jag berättade
om saker som jag och hon gjorde när vi var små, lekar vi lekte, 
platser vi var på. Trevligt att träffa en del av släkten.

För första gången på fyra år står det ÖSD kladdat med röd
spritpenna över fem julidagar i almanackan, och jag och
Kusinfjant får äntligen återse Jämtland och lyssna på 
handklappspop på Yran. Vi har gemensam semester och 
sedelbuntar i fickorna (nåja), och då finns det ingen anledning
att låta bli. 
I helgen har vi bokat flyg, tåg, vandrarhem och festivalbiljetter.
Nu får det gärna bli juli! 

Den här veckan har vi en prao här från högstadiet.
Hon verkar trevlig och duktig, och jag faller in i något slags
"åh, jag minns hur det var, hur osäker jag var, hur osäker jag fortfarande är."
Jag minns hur allt var på liv och död då. Hur allt var gråt och tandagnisslan.
Jag vill kunna säga att allt kommer att bli så bra. 
Men då var vi där igen; det är inte säkert att det blir bra. Oftast blir det inte det.

 

Det är jämngrått över stan idag.
Det har varit jämngrått över mig sedan du åkte.

Jag vattnar mina växter och skriver det jag ska skriva.
Men det räcker ändå inte.
Det blir en annan ton, ett annat ljus när vi är två om det.

Min långledighet var fin.
Franny var här i fem dagar och höll mig ovanför ytan.
Och Linda frågade vad vi skulle göra.
Men det här med att göra. All aktivitetshysteri går mig på nerverna.
Vi är inte såna som gör.
Vi sträckte oss till frukost på Korpeberget,
en lång båttur till Kosteröarna, vin på Göstastes
och brasa och fackelrodd på Valborg.
Allt annat handlar alltid om att ta igen sömn, prat och varandra.
Det räcker så.
(och att ligga bredvid och prata om hur tydligt det
märks att Kronborg och Gryt är håmå)

Franny var på intervju för ett caféjobb på Kaffekompaniet.
Och fick det.
Jag ser fram emot hon, jag och Bohuslän i tre månader.

- - -

Någon här frågade om jag inte skulle blogga på tidningens
hemsida, eller åtminstone länka därifrån till den här bloggen.
Men nej, det ska jag inte.
Det måste finnas en tydlig gräns mellan fria och ofria ord.

En liten hälsning till Anna F och Anna H;
tack för fina, kloka och roliga brev. De gör min dag.
Jag jobbar på att ta mig i kragen.