Allt gick på impuls igår kväll.
Och hade jag haft huvudet på skaft
hade jag inte kört tre mil på ett halt väglag,
bara för att kunna sjunka ner i din soffa några
timmar, med en ljusgrå katt på magen.
Men det var värt dimma, 40 kilometers-körning
och en timme genom Blair Witch-terräng.

Och vi tittade på den spanska filmen Barnhemmet,
och fick alla våra förväntningar krossade.
Stundtals blev du dock rädd, vilket jag fann oerhört roande.
Men efteråt: "Begrep du något? Hur många gånger dog och
återuppstod de egentligen. Vill du har mer kaffe förresten?"

Och jag fick säga hej till fyraåringen, som vaknade sent
och var kissnödig. Trött och blyg borrade han in ansiktet
mot sin pappas hals. Och jag blev mest nervös och vinkade
lite tafatt.
På något sätt skämdes jag. Det där lilla barnet, vad ska han tro?

Somnade inte förrän vid 02-snåret och går idag under tillståndet
walking dead. Inte passande med tanke på pressläggning i eftermiddag.
Jag fyller på min Spotify med Fats Domino, och längtar hem en smula.
Till pappa som plockar fram flera originalskivor med Fats och lägger på spelaren.
Och sedan sitter vi i biblioteket (ja, vi har ett sådant), och lyssnar
och diskuterar texterna och tiden det begav sig.
Och jag skulle ha velat vara med på 60-talet.