Slutspelstiden har inletts.
Och med allt vad det innebär.
Den där bubblan som man går in i.
Jobbar, äter, sover. Är där fast ändå inte.
För under några veckor andas allt hockey.
Det finns inte plats för något annat.
Jag skriver om kommunala beslut,
men befinner mig mentalt på Hovet.
Allt upptas av tabeller, förhoppningar,
kämparglöd och en vilja stark som järn.

Jag minns förra vinterns matcher tydligt.
Efter hårt kämpande stod vi plötsligt i final.
Mot bönderna, det köpta laget utan kärlek. Hv71.
Och jag minns att ingen trodde på oss, att ingen trodde
att vi skulle bjuda upp till match. Att det skulle bli en
lätt seger för smålänningarna.
Men den välkända andan finns i oss, och vi åstadkom
något som ingen hade trott.
Det var vår tid, vårt år trots att det till slut var silvret
som hängdes runt våra halsar.

Nu är det ett nytt slutspel där Luleå väntar.
Jag och Franny diskuterar för- och nackdelar.
Och kommer ingen vart.
För i slutändan handlar allt ändå bara om vilja, tro,
svett och en sjuhelvetes kämparinsats
Men oavsett hur det går, oavsett vad alla andra tycker,
så är vi Sveriges bästa lag. Vi är Djurgårdens IF.