Och efteråt ligger vi nära och andas fort
med de höj- och sänkbara bröstkorgarna.
Och du krokar fast lyckliga blicken i min
och säger att du tänker på oss på ett annat sätt.

Och när du somnat finns jag bredvid, vakandes.
Rädd för att du ska försvinna om jag tittar åt ett annat håll.
När jag gråter och du frågar varför, berättar jag bara fragment.
Skärvor av en alltför stor oro som fortsätter växa.

Okontrollerad ledsamhet. Ett finare ord för panik.
Det finns ingen anledning till att det inte skulle vara vi.
Så säger du. Och jag håller med.
Jag vet bara inte hur man handskas med ett vi.