Brevet ligger där det ligger. Oöppnat.
Ett tag till. Som det är nu orkar jag inte läsa.
Jag vet ju att det förmodligen innehåller otrevligheter.
Jag läser inte ens längre orden på skärmen,
för jag vill inte att de på jobbet ska se hur jag
börjar gråta då.
Varje dag, någon form av kamp.
Ett sätt att stå ut tills klockan blir 17 och man
får gå hem och lägga sig.

Jag pratar med O. om kvällarna.
Tänker på våra skymningspromenader.
Det börjar bli rök ur munnarna nu.
Hur vi kommer allt närmre varandra.
Hur du hela tiden fattas mig.
Om hur du säger jag kan vara han som väntar på dig.

Jag har köpt en dyr lägenhet i ett fint kvarter.
De har nyss satt igång att bygga den.
Jag får flytta in nästa sommar.
En syster som visar heminredningstidningar
med vackert porslin och flera bilder på matsalsbord.
Sådär kan du ha det sen.
Ja, det blir nog bra med det.

Helg på tidningen.
Jag äter frukost vid skrivbordet.
Kokar havregrynsgröt, brygger kaffe.
En ostsmörgås. Morotsmarmelad.
Blundar tills det sticker i ögonen,
så arg är jag över att mina förslag inte går igenom.

Ringer inre befäl hos polisen.
Får veta att en ung kvinna försvann på lördagskvällen
i centrala Strömstad. Hon återfanns morgonen därpå.
Det kunde varit jag.