Jag besökte en låg- och mellanstadieskola igår.
För att skriva om hur de firade Europeiska språkdagen.
Barnen hade ritat flaggor och skrivit vykort på främmande språk.
På besök fanns fyra volontärer från olika EU-land, som nu
alla arbetade i Sverige under ett år. Tillsammans med barnen
tränade de engelska. Intressant att få veta hur de upplevde Sverige.
Ni är inte alls så där tillbakadragna och distanserade som ni tror.
Efter lektionen stannade jag kvar och åt lunch i skolan.
I bamba. Det har jag inte gjort sedan jag var liten.
En märklig känsla. Som att allt var som vanligt.
Stolarna var anpassade för barn. Vi åt pulvermos
och hämtade mjölk ur stora automater.
Sade tack för maten till bambatanten och gick på led
ut ur matsalen.
En skön känsla på något sätt. Bort från allt ansvar och
vuxenliv. Bara vara liten igen.

I helgen var jag och Viktoria på Bokmässan.
En höjdpunkt och tradition.
Och gränsen för ungdomsentré gick vid 19 år,
och jag blir så barnsligt glad varje gång.
Trots att jag börjat få skrattrynkor vid ögonen.
Vi köpte böcker och besökte både Journalistförbundet
och Ellen Keyinstitutet. Dock inte Faun Förlag...
Det var en av de bästa dagarna på länge.
Viktoria är, och kommer förmodligen alltid att vara
en av de starkaste och mest beundransvärda människor
jag känner.
Vi satt i en av de övre mässhallarna,
pratade allvar, grät.
Hon skämtar inte bort problemen, som jag själv har en tendens att göra.
Hon tvingar mig att ta itu med mig själv.
För mitt bästa och för andras bästa.

Och jag försöker, jag arbetar på.
Jag rannsakar och tänker tillbaka på tillfällen
då jag kunde och borde gjort annorlunda.
Och de gånger jag förstår eller kommer fram
till något, skriver jag ner det i det brev som ska
skickas trettio mil bort.

Jag kom hem med arton böcker från mässan.
Och någonstans hör jag en ängslig fadersröst som
uppmanar till att spara pengarna istället.
Men vi är en läsande familj. Och böcker går inte att
spara in på. Det är billiga sätt att färdas på, att få ta
del av upplevelser och andra människors tankar.
Jag bläddrar i Håkan Hellströms fotobok och
minns därmed själv mina första tio år på det här
millenniet.
Jag läser baksidestexten på nyutgåvan av
Erica Jongs Rädd att flyga, bläddrar bland
kapitlen i Dagermans Tysk Höst och Ellen Keys Skönhet för alla.
Minns hösten 2006 när jag slår upp Louise Boije av Gennäs senaste.
Böcker går inte att spara in på.

Jag är glad över skrivarkursen som jag går på.
Varannan måndag. Vi är fyra tanter och jag.
Återigen samma känsla som i bamba.
Jag kan bara luta mig tillbaka och delta i avslappnade
samtal och skrivövningar utan någon som helst stress.
Som glädjer iställer för hämmar.
Vi läser upp, diskuterar, berättar självmant.
Och så skrattet. Det förlösande skrattet.
Och ingen skitnödig ledarstab når mig nånsin mera.
Vi har fått hemläxa och jag lurar på vad jag ska skriva.
Upptakten innan man får något färdigt, det är en skön tid.
En tid av ordpyssel.

Idag är det underlivsblödningar och ont.
Jag har svårt att koncentrera mig.
Vi ska dricka kaffe nu och sedan ska jag
och Linda gå och äta husmanskost någonstans.
Och sedan hoppas jag att dagen bara ska gå,
så jag får promenera hem.
Lånade film på biblioteket igår.
Det får bli kvällens sysselsättning.



Jag önskar er allt gott, det gör jag verkligen.