trettioförste maj.
Linda berättade nyss den gladaste
och finaste nyheten på länge.
Inga ledsentårar här inte.
Nu blir det kalas hela veckan lång! 
tjugonionde maj.
Imorgon måndag befinner sig Erik Hamrén
på Råsunda för att träna den utagna EM-truppen
till matcherna mot Moldavien och Finland.
I fredags var han i Strömstad och sparkade
boll med fotbollsgymnasiets elever.
Från förbundskapten till ledare på gräsrotsnivå.
Hej kontrast!
Besöket i Strömstad var något av en hemlis,
eftersom Hamrén inte ville ha dit massmedia med
tanke på de väntande EM-matcherna.
Jag var den enda journalisten som fick vara
med under träningsmatchen på morgonen,
och senare under hans föreläsning på gymnasiet.
Bohusläningen och radion fick samsas om 20 minuter
med honom efteråt.
Det känns stort.
Jag har suttit intill Erik Hamrén på en scenkant i en aula,
dinglat med benen och skrattat tillsammans med honom.
Samtidigt sitter stora sportjournalister runtom i Sverige
och suktar efter ett uttalande inför Moldavienmatchen nästa fredag.
Jag är förmodligen för naiv för att förstå att
det här var ett previlegium.
Jag märker vissa förbättringar i min kamerateknik.
Jag blir glad och tackar Linda för all hjälp och motivation.
tjugosjätte maj.
Jag kunde haft dig, där på Kosters klippor.
tjugofjärde maj.
Har nyss beställt födelsedagspresent
till min syster. En finfin tröja som hon
suktat efter, men aldrig fått tummen ur arslet
att själv köpa.
Öh, råkade naturligtvis själv unna mig lite saker.
Bland annat en t-shirt, men det berodde säkert
på att modellpojken som bar upp den ingick i priset...
Utomhus blåser det frisk kuling.
Erling undrade nyss om Kari försökte ta livet av
honom, då hon öppnade ett fönster.
"Lite tvärdrag har väl ingen dött av".
Men det är det säkert någon som gjort, någon gång.
Om det mojnar framåt kvällen planerar jag att
åka ut till terrängspåret och gå en långpromenad.
Mest för att löparskorna är så sköna att gå i.
Själva ansträngningen är mindre skön.
Resten av veckan väntar trevligheter.
Imorgon kväll ska jag och Linda förbi Kontoret
och lyssna på Plura som ger en spelning.
Gratis är gott.
Och på fredag ska jag träffa Erik Hamrén, förbundskaptenen
för herrarnas fotbollslandslag.
Jag fick välja mellan Hamrén och Plura.
Och Erik smäller trots att lite högre.
(Undrar om han kan vidarebefordra en hälsning till Kim Källström...?)
För övrigt: Idag fyller Bob Dylan 70 år.
Jag hyllningslyssnar på hans i särklass bästa låt; Like a rolling stone.
till min syster. En finfin tröja som hon
suktat efter, men aldrig fått tummen ur arslet
att själv köpa.
Öh, råkade naturligtvis själv unna mig lite saker.
Bland annat en t-shirt, men det berodde säkert
på att modellpojken som bar upp den ingick i priset...
Utomhus blåser det frisk kuling.
Erling undrade nyss om Kari försökte ta livet av
honom, då hon öppnade ett fönster.
"Lite tvärdrag har väl ingen dött av".
Men det är det säkert någon som gjort, någon gång.
Om det mojnar framåt kvällen planerar jag att
åka ut till terrängspåret och gå en långpromenad.
Mest för att löparskorna är så sköna att gå i.
Själva ansträngningen är mindre skön.
Resten av veckan väntar trevligheter.
Imorgon kväll ska jag och Linda förbi Kontoret
och lyssna på Plura som ger en spelning.
Gratis är gott.
Och på fredag ska jag träffa Erik Hamrén, förbundskaptenen
för herrarnas fotbollslandslag.
Jag fick välja mellan Hamrén och Plura.
Och Erik smäller trots att lite högre.
(Undrar om han kan vidarebefordra en hälsning till Kim Källström...?)
För övrigt: Idag fyller Bob Dylan 70 år.
Jag hyllningslyssnar på hans i särklass bästa låt; Like a rolling stone.
tjugonde maj.
Åh, sicken tipptoppdag det har varit!
Har fått förtroendet att skriva ett längre reportage
till Sommarbilagan, som ges ut i Bohusläningen,
Strömstads Tidning och TTELA.
Ska skriva om Strömstads kulturskatt Alaska.
Åkte från Kungstrappan med förmiddagsbåten.
Stod framme i fören och fick saltskvätt på kinderna.
Rundade Killingholmen, mellan Trollholmarna
och vidare upp genom Långörännan, tills de märkliga
stenformationerna skymtade vid Nord-Långö.
Alaska. En fascinerande sten- och snäckträdgård
byggt av den då 60-åriga Hilma Svedal, född på
Syd-Hälsö utanför Strömstad.
Lockad av de stora guldfynden som gjordes i Klondike
under slutet av 1800-talet, utvandrade hon till Amerika 26 år gammal.
Arbetade några år som barnflicka i New York, innan hon korsade
landet och begav sig uppför Yukonfloden med sikte på Alaska.
Efter slitsamma år kunde guldsanden förvandlas till dollar,
och Hilma for hem för att ta ut sin arvslott; en bit mark på Nord-Långö.
Där lät hon uppföra en annorlunda park, inspirerad av kaliforniska
villaträdgårdar. Med hjälp av sten, snäckor och cement byggde hon
paviljonger, broar, monument, byggnader, urnor, tempel och terasser.
Idag finns en handfull av hennes konst bevarad.
Med oss ut på båten hade vi en arkeolog som håller på att skriva
en guidebok över Alaska. Vi pratade om Hilmas familj, och han
berättade att pappan dog 1888.
"Samma år som Jack Uppskäraren härjade i London", sa jag
(insnöad som jag är).
"Ja, jag var där för några år sedan. Skrev om morden, besökte
Whitechapel..."
"...stadsdelen där kvinnorna mördades", fyllde jag i, våldsamt avundsjuk
eftersom jag själv velat besöka den platsen i flera år.
Sedan skulle arkeologen besserwissa sig och gick igång med otaliga fakta:
"En av kvinnorna var ju en svenska..."
"Jo, jag vet. Det tredje offret, Elisabeth var från Hisingen", kontrade jag.
Efter det berättade inte arkeologen något mer.
nittonde maj.
Nu har jag och Linda varit ute och ätit lunch.
Och pratat om hemtrakter, paddling, dikter och hallongrottor.
Efteråt promenerade vi Stadsparken-Badhusgatan-Södra Hamngatan.
Och kulingen blåste hårthårt och tog med sig
luggen all världens väg.
Och sedan huvudvärk och in med en Ipren,
och nu behöver jag bara joxa runt tabletten drygt tio sekunder
innan jag kan svälja.
Nu går timmarna och efter jobbet ska jag åka ut till
terrängspåret. Var där häromdagen med Linda.
Medan hon sprang (vansinne) gick jag en rask runda
på drygt fyra kilometer. I kuperad mark.
Det kändes gött i vaderna. Vart omsprungen av Löparklubben
tre gånger. Fuck them.
Jag vill hemskt gärna vistas i skogen, men jag är inte
uppväxt med den miljön, och känner stort obehag.
Dock försöker jag vänja mig eftersom det är så skönt där.
Lugnt, tyst och svalt.
Man är inte exponerad på samma sätt som om i stan.
Det flyter på bra idag.
Började med att lyssna på PEPP-listan
på Spotify. Den med låtarna som jag kan lyssna
på hur många gånger som helst utan att tröttna.
Sedan kikade jag igenom min Inspirationsmapp
på datorn. Där samlar jag alla slags bilder som
gör mig glad, eller som jag hittar inspiration till.
Mest inredning och fina saker som jag vill ha :)
artonde maj.
Jag trivs inte riktigt.
Om någon skulle fråga mig om jag var lycklig,
skulle jag definitivt svara nej.
Det kan bero på att lyckan ständigt
är något man jagar, att man aldrig verkar bli nöjd.
En vän skrev att jag har hittat drömjobbet,
och får dessutom bra betalt för det.
Livet borde bli enklare då, och det blir det
naturligtvis också på vissa plan.
Jag har något att göra och jag klarar mig ekonomiskt.
Något annat sätt att klara sig på i vårt samhälle
är tyvärr svårt.
Men hela tiden tänker jag; det skulle kunna vara bättre.
För några år sedan trodde jag att allt skulle lösa sig
bara jag fick ett jobb. Det var den högsta önskningen.
Naturligtvis. Man vill inget hellre än att jobba om man går hemma.
Och jag förstår ju det också; jag har klarat mig oförskämt bra.
Det har gått vägen.
Jag får vara med om spännande och roliga
saker varenda dag. Ta del av dem gratis.
Titta och uppleva. Ett previlegium.
Men sedan kommer man tillbaka till redaktionen
och möts av människor som sitter fast i det gamla.
Som inte vill se bortom så har vi alltid har gjort.
Som inte på något sätt vill förnya sig eller
pröva andra sätt.
I viss mån är det samma känsla som under
produktionen med Sörängsboken i Nässjö.
Jag och Franny fick kämpa med näbbar och klor
för att försvara våra idéer. Och trots att skolans styrelse
motsade sig vissa saker, körde vi över dem.
Vi var så säkra på att det vi trodde på var det bästa.
Att sedan inte ens få ett tack kan ha varit
en av de största besvikelserna hittills.
Så är det här. Kunskap tas inte tillvara på.
Jag är långt ifrån världsmästare på layout och
innovativt tänkande. Men jag vill. Och jag är beredd att jobba för det.
Och då är det oerhört frustrerande att inte få utlopp för det.
Vi har börjat ha utvecklingsmöten där vi pratar om
både tidningens och redaktionens styrkor och brister.
Men det blir väldigt svårt när nyhetschefen öppet säger
"jag förstår verkligen inte vad det här ska vara bra för".
Jag är ingen konfliktmänniska. Jag lider i det tysta.
Och jag får sota för det varenda dag.
Om någon skulle fråga mig om jag var lycklig,
skulle jag definitivt svara nej.
Det kan bero på att lyckan ständigt
är något man jagar, att man aldrig verkar bli nöjd.
En vän skrev att jag har hittat drömjobbet,
och får dessutom bra betalt för det.
Livet borde bli enklare då, och det blir det
naturligtvis också på vissa plan.
Jag har något att göra och jag klarar mig ekonomiskt.
Något annat sätt att klara sig på i vårt samhälle
är tyvärr svårt.
Men hela tiden tänker jag; det skulle kunna vara bättre.
För några år sedan trodde jag att allt skulle lösa sig
bara jag fick ett jobb. Det var den högsta önskningen.
Naturligtvis. Man vill inget hellre än att jobba om man går hemma.
Och jag förstår ju det också; jag har klarat mig oförskämt bra.
Det har gått vägen.
Jag får vara med om spännande och roliga
saker varenda dag. Ta del av dem gratis.
Titta och uppleva. Ett previlegium.
Men sedan kommer man tillbaka till redaktionen
och möts av människor som sitter fast i det gamla.
Som inte vill se bortom så har vi alltid har gjort.
Som inte på något sätt vill förnya sig eller
pröva andra sätt.
I viss mån är det samma känsla som under
produktionen med Sörängsboken i Nässjö.
Jag och Franny fick kämpa med näbbar och klor
för att försvara våra idéer. Och trots att skolans styrelse
motsade sig vissa saker, körde vi över dem.
Vi var så säkra på att det vi trodde på var det bästa.
Att sedan inte ens få ett tack kan ha varit
en av de största besvikelserna hittills.
Så är det här. Kunskap tas inte tillvara på.
Jag är långt ifrån världsmästare på layout och
innovativt tänkande. Men jag vill. Och jag är beredd att jobba för det.
Och då är det oerhört frustrerande att inte få utlopp för det.
Vi har börjat ha utvecklingsmöten där vi pratar om
både tidningens och redaktionens styrkor och brister.
Men det blir väldigt svårt när nyhetschefen öppet säger
"jag förstår verkligen inte vad det här ska vara bra för".
Jag är ingen konfliktmänniska. Jag lider i det tysta.
Och jag får sota för det varenda dag.
tionde maj.
Såg en snutt på Twilight i helgen.
Av någon anledning hade man klippt
bort den här scenen.
Mycket upprörande...
Av någon anledning hade man klippt
bort den här scenen.
Mycket upprörande...
sjätte maj.
Får jag träffa dig ikväll?
Jag har ingen anledning till det.
Tänkte först gå runt det, tänkte råka springa på dig.
Men nu är det bara så, att jag orkar inte göra så
Antingen vill du träffa mig, eller så vill du det inte.
Vill du det inte så går jag nog hel ut ur det.
När man var liten föll man jämt, men ska det vara så jävla hemskt?
Så fastän du kanske säger ja bara för att vara snäll,
får jag träffa dig ikväll?
Får jag - Säkert!
- - -
Jag pratade med R. igår.
Vissa saker händer bara.
Trots att man går runt med skyddshölje omkring sig.
Han frågade om vi skulle ses. Om jag ville det.
Han saknade sa han, och citerade ur Får jag.
Det är svårt att distansera sig från någon som
uttrycker sig genom Annika Norlin-sånger.
Jag sitter i soffan. Jag ligger raklång på sängen.
Jag går och klipper mig. Jag försöker läsa en bok.
Jag sover en stund. Jag äter en bit mat.
Jag vattnar mina tulpaner. Jag försöker läsa lite till.
Till slut säger jag ja.
Och hoppas att något har förändrats.
tredje maj.
Tredje maj och det snöar i Strömstad.
Välkommen våren!
Välkommen våren!